Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Henrik Nilsson: ”Sverige måste våga höja rösten.”

Från att ha varit ett mottagarland av bistånd är Kina nu världens näst största biståndsgivare efter USA. Enligt tankesmedjan AidData spenderade Kina 354,3 miljarder dollar på utvecklingsbistånd under åren 2000–2014.
Den nya nationalismen som har vuxit fram kring Xi Jinping är svårnavigerad.Bild: Ng Han Guan
Kinesiskt bistånd ställer inte krav på mänskliga rättigheter, vilket har gjort landet populärt bland auktoritära regimer som Uganda. Kina prioriterar snarare tillgång till naturresurser i utbyte mot pengar till infrastrukturprojekt.
Kinas ekonomiska och världspolitiska tillväxt har dock en dyster baksida. Den kinesiske presidenten Xi Jinping har utökat sin makt på ett oroväckande sätt. Hans ideologiska ståndpunkter har nu skrivits in i Kinas konstitution och blivit officiella riktlinjer för landets politik. Xi Jinping gör sig alltmer oåtkomlig och hans politiska status likställs med den hos folkrepubliken Kinas grundare, Mao Zedong.
Demokratiorganisationen Freedom House har rapporterat om kinesiska demokratiaktivister som fängslas och vissa som har försvunnit spårlöst. Kritiker av presidenten tystas effektivt och en demokratisk utveckling tycks allt mer osannolik.
I dagsläget är Kina Sveriges tionde största exportmarknad och Sveriges totala export till landet uppgick under 2016 till 46 miljarder kronor. En ökning på 1,7 procent jämfört med 2015.
Hur ska Sverige förhålla sig till ett Kina som vi är ekonomiskt beroende av, samtidigt som Sverige vill stå upp för demokratiska värderingar i ett land vars ekonomiska tillväxt verkar motverka snarare än främja demokratisering?
Svaret, enligt den svenska regeringen, är bland annat att vidga kontaktytor och öka det ekonomiska utbytet. Så främjar Sverige framväxten av ett kinesiskt civilsamhälle, vilket på sikt även bygger demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.
Men den kinesiska demokratin ser fortsatt kraftlös ut.
Sveriges regering har profilerat sig som en ”humanitär stormakt”, vilket den har haft svårt att leva upp till. Om Sverige vill vara en global fanbärare för mänskliga rättigheter och demokrati håller det inte att blunda för det förtryck kinesiska människorättsaktivister utsätts för.
Den nya nationalismen som har vuxit fram kring Xi Jinping är svårnavigerad. Sveriges möjligheter att påverka är små men ändå viktiga. Minskat ekonomiskt samarbete är inte lösningen, men det är inte heller tomma ord. Den svenska regeringen behöver visa de kinesiska demokratikämparna att de inte står ensamma.
Sverige har i andra frågor vågat vara tydligt i sin kritik. Inte minst mot saudierna, när utrikesminister Margot Wallström 2015 kritiserade Saudiarabiens beslut att piska bloggaren Raif Badawi. Det gav upphov till en diplomatisk kris, men samtidigt ställde Sverige sig bakom människor som tystas i sin strävan efter ett öppet samhälle.
Demokratiska ideal, hur de än utformas, behöver först och främst förankras i befolkningen. Men stöd från utländska regeringar kan bidra till att utrymme skapas för demokratiska idéer att växa och Sverige måste därför våga höja rösten. För demokratikämparnas skull.
Gå till toppen