Kultur

Amanda Svensson: Fåren är lika envisa och självupptagna som vi människor

För 11 000 år sedan tror man att får domesticerades i Iran och Irak. Detta gör tamfåret till ett av människans absolut äldsta husdjur.Bild: Martina Holmberg/TT
På väg hem från min kolonilott, en halvt förvildad bit jord i ett nergånget koloniområde i sydvästra England, passerade jag för ett tag sedan en solpanelspark. Jag har förstås gått förbi den många gånger, men den här gången såg jag något jag inte tidigare lagt märke till – under en av de vinklade panelerna stack en vitluddig rumpa fram. Jag gick närmare, och plötsligt såg jag dem: fåren, en hel flock. Detta, förstod jag, var den moderna pastoralen – betesmark och solenergiproduktion i effektiv symbios. Nog kändes det lite oromantiskt.
Det är bara att titta på de senaste årens utgivning av fårlitteratur för att se att fårskötseln har en speciell laddning för landsbygdsromantiskt lagda författare och intellektuella. Häromåret gav Brombergs ut den nordengelska författaren James Rebanks ”Fårbondens dagbok”, och i somras kom en nyutgåva av Lennart Sjögrens romanklassiker ”Fårmannen” ut på Bonniers.
Samma förlag ligger också bakom Axel Lindéns nyutkomna ”Fårdagboken”, en minimalistisk skildring av livet som nybliven fåraherde. I korta loggboksanteckningar målar Lindén upp bilden av den lika monotona som meningsfulla vardagen som kommer med ansvaret för en fårflock. Lindén är akademikern som flyttade tillbaka till sin hemtrakt på Östgötaslätten för att leva i ett självförsörjande gårdskollektiv.
Även om kollektivet från början delar på arbetsuppgifterna står det snart klart att det är han som är den givna fåraherden – med ett slags trumpen envishet ägnar han sig oförtrutet åt att laga stängsel, jaga förrymda baggar, föra statistik över foderåtgången och förlösa tackor. Inte för att något av det är särskilt roligt, utan för att det på något djupt liggande plan känns meningsfullt. Med fåren får han vara både herre och slav, ledare och följare. Det är, förstår man, ett slags gemenskap som skapar en känsla av kontroll i en värld där så mycket – inte minst miljöfrågorna, som han också kommenterar – får honom att känna sig maktlös. Jag förstår mycket väl känslan. Jag får samma när jag rensar ogräs.
Men precis som i kultiverandet av en trädgård, som i grund och botten är ett civilisationsprojekt, är det naturliga i fårskötseln förstås en chimär. I Storbritannien, ett land vars landskap och identitet genom århundradena präglats hårt av fårskötsel, är fåren numera en stridsfråga. För många är de synonyma med det brittiska landskapet och därmed kulturhistoriskt viktiga – samtidigt finns en ökande opinion bland miljödebattörer för att låta skog och annan ursprunglig växtlighet ta över delar av de marker, framför allt i Skottland och Wales, som utarmats av fårbetet. Att upplåta mark åt får är, med ett längre perspektiv för ögonen, inte mer naturligt än att anlägga en park av solpaneler.
Detta må vara sant. Lindéns bok visar dock på att också den domesticerade naturen har saker att lära oss, kanske till och med mer än det vilda. Är det något man förstår av ”Fårdagboken” så är det att får är envisa, övermodiga, självupptagna och lider av ett extremt tunnelseende – en spegelbild av människan, på sätt och vis.
Gå till toppen