Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Jean-Jacques Rousseau förstod de övergivnas frustration

Jean-Jacques Rousseau var en av de första som belyste modernitetens skuggsida. Fredrik Ekelund läser två böcker om upplysningsfilosofen som tidigt förstod de övergivnas frustration.

Jean Jacques Rousseau (1712-1778).Bild: TT
Det är en dramatisk tid vi lever i. Frågan är bara hur dramatisk. Det finns ibland ett apokalyptiskt tonfall i beskrivningen av vår samtid som stämmer illa med verkligheten, ty rent objektivt har ju hundratals miljoner människor på kort tid, i länder som Kina, Indien och Brasilien, tagit steget från misär till anständiga liv. Hans Rosling, salig i åminnelse, skulle sannolikt ha påstått att mänsklighetens läge aldrig varit så gott som nu. Men problem finns och två sådana är islamismen och högerpopulismen, strömningar som kan tänkas hämta inspiration ur samma källa.
Det är i alla fall en tanke hos den upplysningskritiske indiske författaren och essäisten Pankaj Mishra, född 1969. I boken ”Age of anger” (Penguin books) försöker han gå till ideologisk botten med dessa två extremismer, symboliskt inkarnerade i två gestalter han tar upp: högerextremisten Timothy Veigh, som med en hemmagjord bomb tog livet av 168 människor i Oklahoma City 1995, och islamisten Ramzi Ahmed Yousef, som försökte spränga World Trade Center i luften 1993. De satt i samma fängelse och var cellgrannar. Efter Veighs avrättning sade Yousef: ”Jag har aldrig träffat någon i hela mitt liv som haft så lik personlighet som min egen.”
Mishras bärande tanke är att det ressentiment (harm, bitterhet) dessa män kände inför systemet har sina rötter i en känsla som den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau var en av de första att belysa. Rousseau räknas till upplysningsfilosoferna och bidrog aktivt till den stora encyklopedin med mängder av artiklar, inte minst på musikens område. Vad gällde upplysningens vetenskapsideal var Rousseau skeptisk och kom på öppen kollisionskurs med dess galjonsfigur, Voltaire. Rousseau trodde inte att vetenskapen skulle göra människan lyckligare, hans civilisationskritik gick ut på en återgång till naturen men hans sätt att skriva, det personliga tilltalet och tron på jämlikhet var nytt för sin tid och går att se som progressivt. Däremot är hans hyllning av Sparta, traditionella sammanhang och bygemenskap något som förebådar nittonhundratalets drömmar om Blut und Boden och nationalistisk gemenskap.
Rousseaus storhet, hävdar Mishra, ligger i att han tidigt förstod de övergivnas frustration, något de andra upplysningsfilosoferna inte ska ha förstått, eller glömde, i sina drömmar om att frigöra människan med vetenskap och rationalitet. Mishra menar att den här sprickan fördjupats med tiden och förstärks av den digitala revolutionen. När globaliseringen fräter sönder sociala kontrakt och folk hamnar i utanförskap kan drömmen om andra gemenskaper vara frestande, drömmen om das Volk, en längtan efter äldre typer av gemenskap (kalifat, ett Katalonien för katalaner, America first och så vidare), en utveckling som förstärks av politiska ledare som Trump, Putin och Erdogan.
I sin iver att leda sina teser i bevis begår Mishra ett inte ovanligt tankefel: att beskriva upplysningen som en synonym för kolonialism, när den i första hand var en kamp mot religion och för förnuft och just därför kom att omfattas av alla, höger som vänster, som bejakade det sokratiska samtalet som grund för samhällsutvecklingen, inte knäfallet inför en gudom. Diderot, initiativtagaren till den stora encyklopedin, såg tidigt kolonialismens mörka sida. Kanske är det därför Mishra kringgår Diderot med tystnad och ironiserar över Voltaire så fort han får en chans. Voltaire var ju inte bara filosof och författare utan också framgångsrik entreprenör (kapitalist på klockor). Men trots slarv med citat och frånvarande notapparat är boken läsvärd, tankeväckande och något av ett måste för den som intresserar sig för den eviga kampen mellan modernitet och antimodernitet.
Ett bevis för att intresset för Rousseaufortsätter vara stort är även antologin ”Kritik och beundran. Jean-Jacques Rousseau och Sverige 1750 - 1850” (Ellerströms), en gedigen genomgång av den svenska Rousseaureceptionen. Det är en bok med all den akribi som Mishras bok saknar. Med oförvitligt akademiskt allvar redovisas hur ”borgaren i Genève” påverkade svenska författare, intellektuella och forskare men även kungligheter som Lovisa Ulrika och Gustav III. Då och då blir det lite torrt men stundtals är det spännande läsning, inte minst styckena om Gustav III:s barndom och dennes fascination inför upplysningen. Generellt verkar Voltaire, som filosof, ha värderats långt högre i Sverige än Rousseau, som dock tog igen det han förlorade på bristande logik med sin vackra stil och sitt originella tilltal. Hans största inflytande i Sverige låg sannolikt inom musiken, den populära operan ”Le devin du village” till exempel, och musikteorin, som lade grunden för det första svenska musiklexikonet.
Intressantast i den vackert formgivna boken är Elisabeth Manséns genomgång av poeten Hedvig Charlotta Nordenflychts förhållande till Rousseau. Nordenflycht var en stor beundrare av den franske filosofen, liksom Malla Silfverstolpe och Fredrika Bremer, för övrigt, men någon okritisk beundran var det aldrig fråga om. Tvärtom. I Rousseaus ”Lettre à d’Alembert sur les spectacles” (1758) fanns det en fotnot där filosofen påstod att kvinnor var intellektuellt och känslomässigt begränsade och att de saknade ”himmelsk glöd”. Nordenflycht kastade sig över pennan för att göra upp med filosofens kvinnosyn och författade en motskrift, ett unikt arbete, enligt Mansén: ”Fruentimrets försvar”, en dikt på 648 rader där Nordenflycht kritiserar den franske filosofen. Ansatsen var storslagen och riktad till Rousseau själv: ”Jag är mycket förargad (tres piquée) på Rousseau och jag skall vederlägga (combattrai) honom en dag, åtminstone på vårt språk. Jag har vapnen i mina händer. Naturens rättvisa, erfarenheten och alla verkliga filosofer är på min sida. Min harm (depit) är desto större som jag var förtjust i hans andra skrifter och som han var min hjälte genom sin ärlighet (verité).”
Den omstridde filosofen från Genève, han som enligt Mishra var den förste att visa på modernitetens skuggsida, fick dock aldrig ta del av Nordenflychts uppgörelse med honom. Däremot blev den vida känd på våra breddgrader och bidrog till att problematisera Rousseaus kvinnosyn.
Gå till toppen