Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Henrik Bredberg: Om Zlatan hette Svensson.

Zlatan känner rasismen. Ingen kan ta ifrån honom den upplevelsen.Bild: Jessica Gow/TT
Zlatan Ibrahimovic är ett offer för rasism. ”Under cover-rasism” som han själv kallar det i en intervju i franska Canal Plus.
Om han varit en Andersson eller Svensson, menar Zlatan, hade svenska medier försvarat honom om han så rånat en bank. Nu attackerar blågula journalister honom istället.
Instinktivt ryggar jag tillbaka. Han kan inte mena allvar. Zlatan har en så kaxig jargong att han retar gallfeber på folk, även dem som gärna hyllar honom, Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna. Men rasism och diskriminering …
”Befängt”, säger sportjournalisten Patrick Ekwall, som följt Zlatan i åratal.
Men Expressens Federico Moreno, tidigare på Sydsvenskan, har en annan ingång. Han beskriver hur den kritvita mediekåren rapporterar utifrån sin världsbild, där idrottare med invandrarbakgrund så lätt placeras i en mall. Inte av ondska, mer av slentrian. Moreno formulerar det elegant:
”I de flesta miljöer i Sverige 2018 spelar svenskar med invandrarbakgrund varje dag på bortaplan.”
På torsdagen lanserade myndigheten Forum för levande historia sin nya satsning ”Prata rasism”. Den inleddes med en tankeväckande opinionsundersökning från Novus:
På frågan ”Har du bevittnat något som du skulle kalla rasism i Sverige det senaste året?” svarade hela 47 procent ja.
Samtidigt tror 44 procent att rasismen i Sverige kommer att öka det närmaste året. Bara 8 procent tror att den minskar.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att väldigt många med utländsk bakgrund känner rasismen och diskrimineringen in på bara skinnet.
I radion hördes på torsdagen en annan nyhet på snarlikt tema.
Psykologen Sima Wolgast, lektor vid Lunds universitet, skriver i sin avhandling om hur personer med svenskklingande respektive arabiskt klingande namn behandlas olika vid anställningsintervjuer. Sökande med arabiska namn får inte lika ofta frågor som handlar om jobb och yrkeskompetens, förklarar hon, utan oftare om värderingar och social kompetens.
I en annan delstudie bortvaldes sökande som såg ut att komma från Mellanöstern, även när ett dataprogram visade att de var mest kompetenta.
Wolgasts slutsats: rekryterarna – samtliga svenskar – favoriserade personer med samma bakgrund som de själva.
Nu kanske någon invänder att Långtidsutredningen från 2015 slog fast något annat. Att svensk arbetsmarknad i huvudsak, enligt en OECD-studie, inte verkar präglas av etnisk diskriminering. Några signifikanta skillnader mellan utrikes och inrikes födda finns inte vad gäller etablering om hänsyn tas till individens färdigheter.
Så fick Långtidsutredningen mothugg också. Från bland andra DO, Diskrimineringsombudsmannen, som undrade varför utredarna inte tagit hänsyn till alla de forskningsstudier, svenska och utländska, som kunnat belägga en omfattande diskriminering.
Tv-serier om ufon eller vampyrer kan enkelt avfärdas som trams och fria fantasier. Att vifta bort etnisk diskriminering är inte lika lätt.
Här finns studier. Experiment. Forskning. Och det finns vittnesmål från många, många som känner att de inte riktigt räknas. Som om de, trots att tränaren ständigt lovar en plats i startelvan, match efter match sitter kvar på avbytarbänken. Som om de aldrig får en ärlig chans.
Kanske är det ungefär som i #metoo-debatten. Åtskilliga människor bär på sina erfarenheter. Det går inte att ta deras upplevelser ifrån dem.
Det finns mönster. Strukturer. Många vittnar om dem. Omgivningen borde försöka se orättvisorna istället för att medvetet eller omedvetet blunda för dem, försöka avfärda dem, hitta alla dessa ”men” och ”fast” …
Om Zlatan hette Svensson – vilket han förmodligen aldrig skulle heta, möjligen Zvensson – hade han inte haft de erfarenheter han har idag. Inte kunnat ”prata rasism” på samma sätt.
Nu bör Sverige lyssna på Zlatan. Och åtminstone försöka förstå.
Gå till toppen