Kultur

Boel Gerell: Den minderårige mördaren

Lancelot Sakile Ncube i "Klipp han".Bild: Sören Vilks
Blicken viker inte, är fast och samtidigt uppgiven. Insisterande, men utan egentligt hopp om att nå fram.
– Ni måste förstå hur det är, hur vi har det.
Frasen upprepas gång på gång, tills den förlorar all klang. ”Ni” är massan i salongen, förment ovetande om villkoren som gäller. ”Vi” är de andra, de som annars inte kommer till tals. Men här får gärningsmannen tala, eller än hellre gärningsbarnet som lyfter sitt vapen och skjuter ett annat barn i huvudet för att få leva själv.
– Det var han eller jag. Någons mamma skulle behöva gråta den kvällen. Hellre hans än min.
Uppsättningen ”Klipp han” som just nu gästar Unga Teatern i Malmö har skapats i samarbete med Teater Fryshuset och Unga Dramaten i Stockholm, men många av berättelserna som legat som grund för pjäsen är hämtade från Malmö. 16-åringen som skjuts i huvudet har ett namn, busshållplatsen där han mördas ligger inte så långt härifrån. Beskrivningarna bär släktskap med händelserna som skildrats i medierna, men perspektivet och den följande logiken är en annan.
Ur vittnesmålen har tre röster vaskats fram och fått kropp på Studions scen, i regi av Teater Fryshusets konstnärliga ledning Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten. Ett offer och en förövare och så rapparen Roshanack "Rosh" Anoushe som länkar samman och kommenterar de tvås berättelser i ett rytmiskt och skarpt skuret flöde. Ett ord återkommer; paranoia. Rädslan för våldet som bara kan bemästras med nytt våld. Att förekomma, överträffa och en gång för alla oskadliggöra. Men det tar aldrig slut, blir bara värre.
– Går någon på dig med kniv, skjuter du honom i huvudet. Och när det väl kommit till blod, finns ingen väg tillbaka.
Just omöjligheten i allt återkommer och när pjäsen är slut och ensemblen uppmuntrar den unga publiken att delta; med kommentarer eller kanske till och med lösningar på problematiken är det alldeles tyst.
– Det var bra skådespelare, säger slutligen en flicka svävande. Och det har hon rätt i.
I kraft av Shada-Helin Sulhavs oförsonliga tolkning kommer en vanmäktig storasyster till liv. En syster som varje dag talar med sin döde lillebror och ger honom de senaste resultaten för Real Madrid. En syster som ser sin brors mördare gå fri på gatan och möter hans hån, men aldrig skulle drömma om att kontakta polisen.
– Det skulle vara en egoistisk handling. Då skjuter jag honom hellre.
Även om samhället skulle ge henne ett tillfälligt skydd, skulle någon behöva betala. Hennes föräldrar kanske, eller någon annan släkting. Golare har inga polare, får tungan utskuren, det är så det är.
Också denna fras återkommer: det är så det är. Som om våldet är autonomt och förloppet förutbestämt.
– Någon gång i nio-tio-årsåldern, du ser det i ögonen på dem, att de fattar. Att de är födda i fel familj, att de inte har en chans.
Lancelot Sakile Ncube ger röst åt förövaren, som börjat springa ärenden åt knarklangarna redan på lågstadiet. Som vet vilka portuppgångar som hör till och vilka som är förenade med livsfara.
– Det här är ingen lek, vi leker inte här. Det finns inga bagateller, allt räknas.
Under 2016 förlorade Fryshuset tio av sina medlemmar i våldsuppgörelser. Sju av dem i Malmö och det är ingen tvekan om att ensemblen vet vad den talar om. Gestaltningen är omsorgsfullt komponerad och samtidigt dämpad. Uppgivenheten dominerar, ett rakt och lakoniskt språk som berör långt mer än stora åthävor. För allt går att förklara, allt har sin torra och sakliga logik. När polisen sprängde de kriminella gängen kom nya unga killar i maffians ställe. Barn som inte erkänner några auktoriteter, som inte följer några lagar. När rädslan sprider sig skaffar allt fler skottsäkra västar. Och då siktar man mot huvudet i stället. Dödar direkt i stället för att ”bara” skada.
Förklaringar, men inga lösningar och allt annat än enkelspårig plakatteater. Ändå är detta politisk scenkonst så angelägen som den kan bli. Lancelot Sakile Ncubes tomma och desillusionerade blick, i rollen som den minderårige mördaren, måste på något sätt mötas.
Gå till toppen