Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En drottning i hemmatofflor

Anne Sofie von Otter och stråkkvartetten Brooklyn Rider på Malmö Live.Bild: Patrick Persson

Anne Sofie von Otter & Brooklyn Rider

MUSIK. Malmö Live 11.1.
Anne Sofie von Otter skrider in på scenen iförd en långklänning som tangerar gränsen mellan lila och blått. Hennes spelkompisar, den amerikanska stråkkvartetten Brooklyn Rider, har just mjukat upp publiken med Philip Glass stråkkvartett nr 7, en soft inledning till en konsert som utgår ifrån deras samarbete med cd:n "So many things" från 2016.
Programidén är att visa på beröringspunkter mellan pop och konstmusik av idag. Stråkkvartetten som ensembleform har ju länge fungerat både som komplement till ren popmusik och som instrumental grund när ”klassiska” artister blivit sugna på cross over. Elvis Costello är, förutom von Otter själv, ett tydligt exempel på fyra stråkars lockelse för den som söker ett vitt klangspektra, rytmisk potential och detaljrik förfining som grund för låtarna.
Caroline Shaws "Cant voi l’aube" är som en snygg poplåt sammansmält med fransk impressionism och renässansdans. Von Otter sjunger som alltid med en trygg självklarhet och utan åthävor. Om hon försöker bevisa något så sker det via nyanser och intimitet. Även om akustiken i Malmö Live klarar att bära fram de fina ådrorna i träet hos varje stråkinstrument, känns det som om konsertens just intima och lågmälda prägel kunde kommit ännu bättre till sin rätt på en mindre scen.
Men von Otter drar en stor publik. Och när vi nu bjuds in hem till de etablerade spelkompisarna, varför klaga? Det är ju väldigt trevligt. Förste violinisten i Brooklyn Rider, Colin Jacobsen, är också tonsättare och hans "For sixty cents" är som en rytmisk vardagsbetraktelse från ett kafé i New York på 1970-talet, men en smula för lång för sin karaktär av charmfull bagatell. Är inte Kill your darlings en amerikansk devis?
Jag uppskattar att lekfullheten får vara ett bärande element. Glenn Kotches "Ping pong fumble thaw" är som ett melodiskt trumsolo för stråkkvartett, och arrangemangen av Björks "Cover me" respektive "Hunter" släpper fram isländskans säregna förening av naiv upptäckarglädje och benhård seriositet.
Andra halvan öppnas med Colin Jacobsens "BTT", en låt med lite större tyngd och dessutom elförstärkt, vilket skapar förväntningar på mer klös mot slutet. Men när sedan konserten återigen lägger sig tillrätta i det lågmälda och nyanserade med musik av Kyle Sanna, Philip Glass och Elvis Costello börjar jag känna mig mätt av alla fina smårätter. Det blir nästan alltför trevligt. Ett gränsland kan vara en bubblande smältdegel men faktiskt också ett ingenmansland som ter sig en smula tråkigt.
Men ändå. Det är fint att höra hur von Otter låter bli att försöka härma Björk eller för den delen Kate Bush i avslutande låten "Pi", att hon istället låter sin trygga mezzo bära fram arrangemangen; att hon aldrig lägger på någon som helst mask utan bara forsätter vara sitt stilfulla sångarjag.
Anne Sofie von Otter skrider ut från scenen som en drottning i hemmatofflor. Vad som är lila eller blått, vad som är pop eller konstmusik, är en tolkningsfråga. Är frågan överhuvudtaget viktig?
Gå till toppen