Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Eva Lisina har en försonande blick på människan

Tjuvasjiska författaren Eva Lisina presenteras på svenska med en brokig samling texter. Ann Lingebrandt blir varm i hjärtat under läsningen.

Eva Lisina.Bild: Mikael Nydahl

Eva Lisina.

BOKEN. Sånger från nedre Tjuvasjien. Övers Annika Bäckström och Mikael Nydahl. Ariel Förlag.
Hur mycket kan man längta efter en skiva bröd? Om det alls är möjligt för den som är uppvuxen i ett välfärdssamhälle att leva sig in i verklig hunger, nödens förtvivlade hunger, då är det en historia som Eva Lisinas mästerliga ”Ett stycke bröd” som kan ge den förståelsen.
I novellen berättar hon om en nioårig flicka som i fyrtiotalets Sovjet måste vandra den långa vägen till sjukhuset tillsammans med sin utvecklingsstörda syster. Det enda som finns i flickans tankar under färden är det stycke bröd modern har lovat ska finnas att köpa i matsalen: ”Ibland under skördetiden delades det ut en hel skiva bröd åt var och en i vår kolchos, också jag hade fått smaka. … För brödets skull var jag beredd att gå om så till världens ände.”
Eva Lisina föddes 1939 i republiken Tjuvasjien i en by där nästan inga män skulle komma att återvända från kriget. Det är denna barndomsvärld hon ger liv åt i sina berättelser, där kvinnorna sliter på de magra åkrarna, där barn måste göra vuxnas arbete, där en pojke som inte är blek av svält är en främmande syn.
I ”Sånger från nedre Tjuvasjien” presenteras hennes författarskap för första gången i större format på svenska, i en brokig, eller om man så vill generös, volym. Om Eva Lisinas namn är okänt är nog hennes bror desto mer bekant: Gennadij Ajgi, poeten som återkommande nämndes som Nobelpriskandidat fram till sin död 2006.
Brodern har också fått en framträdande roll i boken, dels med egen poesi i ett appendix, dels i ett knippe dikter Lisina skrivit efter hans död, där hela naturen deltar i sörjandet. Men kanske framförallt i hennes historier från barndomen där storebrodern uppträder under namnet Arsiuk och redan som nioåring får ansvar som familjeöverhuvud efter att fadern stupat i kriget.
Ajgis dikter har placerat det tjuvasjiska språket och landskapet på den litterära kartan. Men Lisina har också gjort en försvarlig insats för sin kultur, inte minst som översättare av Bibeln, ett arbete hon ägnat femton år av sitt liv. I en skildring av översättningsarbetet berättar hon om det mödosamma sökandet efter de exakta orden – de kommer ju att prägla tjuvasjerna generationer framöver. När brodern gick bort blev hon tvungen att avbryta arbetet, eftersom hon fylldes av så mycket agg: i ett sådant tillstånd skulle det vara hädelse att översätta Nya testamentet, skriver hon. Det krävdes en vallfärd till Sinai för att gå vidare.
Kanske är det tron som gör Lisinas människosyn så ljus och försonande. För trots alla grymheter i det ryska nittonhundratal hon berättar om är det innerligheten, hjälpsamheten och tillförsikten som genomsyrar hennes texter. En dikt lyder i sin helhet: ”Om det finns ax / – finns allt. / Axen / finns.”
I ”Tjetjensk dagbok” rapporterar hon från en resa i krigets Tjetjenien tillsammans med soldatmödrar som letar efter sina söner, en skildring som leder tankarna till Svetlana Aleksijevitj. Här är det de gästfria tjetjenska familjerna hon dröjer vid, kvinnorna som stöttar varandra, konduktörerna som låter bli att ta betalt när de får höra att någon är soldatmoder.
”Sånger från nedre Tjuvasjien” är en bok som gör mig varm i hjärtat. Och visst äter jag min lunchsmörgås med större eftertanke än vanligt.
Gå till toppen