Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Av anledningar som inte bara har med rädsla för massarbetslöshet att göra, är stora delar av Asien inte redo för robotar.”

Gatsopare i utvecklingsländer löper lägre risk att ersättas av maskiner än deras motsvarig­heter i höglöneländer. Men trots allt slår robotarna igenom i regionen, skriver Stephen Groff.

Robotar på en bilindustri i Sydkorea. Under 2015 ökade försäljningen av robotar i Asien med 19 procent och blev det fjärde rekordåret i rad, skriver Stephen Groff.Bild: LEE JIN-MAN
I en trikåfabrik i Bangladesh möts dåtid, nutid och framtid. På ett våningsplan stickar arbetarna för hand. På nästa arbetar människor vid maskiner. Och på den tredje finns bara robotar.
Det kan te sig otidsenligt. Vi har ju fått lära oss att robotar ska ersätta människorna i textilfabriker och många andra tillverkningsindustrier. I verkligheten är det snarare ett kvalificerat svar på frågan hur den fjärde industriella revolutionen kommer att förlöpa i Asien.
Som överallt annars omvandlar teknologiska framsteg snabbt industrier och ekonomier och upplöser gränserna mellan de rumsliga, de digitala och de biologiska världarna. Men av anledningar som inte bara har med rädsla för massarbetslöshet att göra är stora delar av Asien inte redo för robotar.
År 2014 hade Kina bara 11 robotar per 10 000 anställda utanför fordonsindustrin och 213 på lika många anställda vid löpande band i bilfabrikerna. Det är hundratals färre än i Japan, USA och Tyskland.
Kina minskar gapet genom att öka investeringarna i robotar, men i fattigare länder finns många hinder mot att införa ny teknik. Dessutom är de låga lönerna i regionen en anledning för många företag att behålla den mänskliga arbetskraften. I fabriken i Bangladesh kan arbetarna ta över när det blir strömavbrott eller maskinerna går sönder. Även motsatsen gäller; automatiserade delar av produktionen påverkas inte om arbetarna går i strejk.
Den gängse uppfattningen är att dessa dubbla produktionsmetoder inte är hållbara och att låg- och medelutbildade arbetare med tiden ersätts av robotar. I studien The Future of Employment från 2013 förutsäger Carl Frey och Michael Osborne vid universitetet i Oxford att 47 procent av de anställda i USA riskerar att ersättas. ILO, FN:s organ för sysselsättning och arbetslivsfrågor, har varnat för att 56 procent av alla anställda i Kambodja, Indonesien, Filippinerna, Thailand och Vietnam ”löper hög risk att bytas ut mot ny teknik under de närmaste tio till tjugo åren”.
Det som dessa förutsägelser bortser från är att de flesta arbeten innehåller många olika moment och att vissa inte kan automatiseras. En OECD-studie från 2016 bryter ner arbeten i deras beståndsdelar och kommer fram till att bara 9 procent av jobben hotas om man ser till genomsnittet i 21 OECD-länder.
Samma resonemang kan tillämpas på Asien. I Vietnam faller risken för att arbeten automatiseras från ILO:s 70 procent till 15, när man räknar med landets omfattande informella ekonomi. Gatsopare i utvecklingsländer löper rimligen lägre risk att ersättas av maskiner än deras motsvarigheter i höglöneländer, eftersom deras arbeten är lågbetalda och mindre mekaniserade.
Men trots allt slår robotarna igenom i regionen, särskilt i ekonomier som Kina och Sydkorea. Under 2015 ökade försäljningen av robotar i Asien med 19 procent och blev det fjärde rekordåret i rad. När mindre utvecklade länder i Asien så småningom följer efter resulterar det oundvikligen i avsked och friställningar.
För att mildra konsekvenserna måste regeringarna i regionen satsa på arbetsmarknadsreformer och se över sina utbildningssystem, i första hand de tekniska och yrkesinriktade. Även om de blivit allt populärare i utvecklingsekonomierna i Asien håller de ofta låg kvalitet. Regeringarna måste försäkra sig om att utbildningarna fokuserar på relevanta kunskaper och görs tillgängliga så att människor kan behålla sin inkomst under studietiden.
En väg är atterbjuda fler koncentrerade korta kurser som utbildar för vissa arbetsuppgifter snarare än för hela yrken. De sparar tid och är mer överkomliga för arbetssökande som framför allt måste tjäna pengar. I Burma har regeringen startat ett projekt för att fånga upp landets "förlorade miljon", alltså studenter som lämnar skolan i förtid. Det erbjuder korta kurser i smide och andra färdigheter som krävs för att reparera jordbruksmaskiner på landsbygden.
Kompetensbaserade bedömningssystem kan vara särskilt användbara när det gäller den stora informella arbetskraft som finns i Asien. Kurser som certifierar erfarna arbetare utifrån deras arbetslivserfarenhet kan göra det möjligt för exempelvis obehöriga elektriker att få arbete inom robotiseringen.
Också den privata sektorn kan bidra till att få fram fler med just de kunskaper som behövs i arbetslivet. Länderna i Asien kan studera Indiens National Skill Development Corporation som genom privata institutioner matchar kunskaper mot industrins behov. Hittills har projektet utbildat över 63 000 människor.
Regeringarna bör också erbjuda bidrag eller skattelättnader till företag som satsar på uppgifter som människor utför bättre än maskiner, som kommunikation och förhandling. De måste också anpassa bestämmelserna på arbetsmarknaden eftersom företag inte anställer yrkesarbetare som kostar för mycket. Till syvende och sist handlar det om att driva en politik i utvecklingsländerna i Asien som ser till arbetarna snarare än arbetstillfällena. Alla parter tjänar på anpassningsbara avtal, livslångt lärande och omskolning.
Omskolning är särskilt viktigt eftersom automatiseringen skapar helt nya yrken och industrier.
Den privatägda tankesmedjan McKinsey Global Institute uppskattar att automatiseringen kan öka den globala produktiviteten med 0,8–1,4 procent årligen, förbättra prestanda och ge företagen stora besparingar. Utökad tillgång till utbildning och certifiering lönar sig också för länderna och ger en mer rättvis tillväxt när arbetarna får de färdigheter de behöver för att kunna utföra de nya arbetsuppgifterna.
En sådan utveckling vore bra både för arbetarna och för ekonomierna i Asien. Den skulle innebära att företag som fabriken i Bangladesh kunde satsa helt på robotar och att de som arbetade där hade fått jobb på annat håll, sannolikt i yrken som inte ens existerar ännu.

Stephen Groff

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Stephen Groff är vice ordförande i Asiatiska utvecklingsbanken, ADB, för Östasien, Sydostasien och Stillahavsområdet.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen