Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Henrik Halvarson: Musik mot glömskan

Synderna 5: Avund

Helsingborgs symfoniorkester

Catherine Manoukian, violin

Stefan Solyom, dirigent

Helsingborgs konserthus

Torsdag 11 januari

Det finns en vida spridd uppfattning att den repertoar av äldre musik som spelas i dag är resultatet av en sållningsprocess där bara de bästa verken har blivit kvar. Denna kvasi-darwinistiska syn på det offentliga musiklivet är tyvärr mest en bekväm ursäkt för bristande nyfikenhet och slentrian.
Det finns många fler orsaker till att till exempel kvinnliga tonsättare som var mer eller mindre framgångsrika under sin livstid försvann nästan helt och hållet efter sin död. Jag kan till exempel tänka mig att tyskan Emilie Mayer som dog 1883 blev offer för den syn på starka kvinnor där styrkan jämställdes med hysteri. Därmed kunde man avfärda kvinnors krav på lika rättigheter och förutsättningar.
Att den bortglömda musiken har haft svårt att göra sig gällande igen beror delvis på att det ofta varit mindre framstående interpreter som tagit sig an den. Alltför många gånger har jag lyssnat till oinspirerade och tekniskt undermåliga tolkningar av dittills okänd musik.
Detta var dock inte fallet med framförandet av Emilie Mayers f-mollsymfoni från 1855-56 i Helsingborgs konserthus på torsdagskvällen. Stefan Solyom och HSO tog sig an verket med friskt humör. Det vilade inget pliktskyldigt över det sätt Solyom ryckte med sig orkestern i den passionerade förstasatsen. Han gjorde också det mesta av den melodiösa andra satsen med ständigt skiftande uttryck.
Vad han däremot inte lyckades göra något åt var den brist på tillit till det musikaliska materialet som Mayer verkar ha lidit av. Det lät för mig som hon haft för bråttom att hitta på något nytt i stället för att hålla fast vid och utveckla teman och stämningar. Ytterligare framföranden av Mayers musik skulle säkert fördjupa upplevelsen av den.
Beethovens Violinkonsert kan däremot inte vara någon nyhet för många i HSO:s publik. Men den tolkning av solostämman som violinisten Catherine Manoukian bjöd på var ovanlig i sin nästan meditativa återhållsamhet. På mig gav den ett intryck av att stå utanför tiden. Man kan ha synpunkter på det långsamma tempot, men Manoukian lyckades hålla koncentrationen rakt genom hela verket.
Gå till toppen