Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Johanna Parikka Altenstedt: ”En lag utan krav, utan sanktioner, utan tillsyn, utan möjlighet att överklaga.”

Hjalmar Rantanen var en hög LO-tjänsteman på 60-talet. Han avslöjade att planen för den svenska arbetsmarknaden var att utnyttja arbetskraften maximalt utan att ge invandrarna äkta makt i samhället. Det startades finska föreningar och verkstadsklubbar, men under svensk ledning och långt ifrån där de riktiga besluten togs. Sverigefinska riksförbundet politiserades och blev socialdemokratins och LO:s förlängda arm.
Hans bok från 1982 heter Ruotsin avarassa sylissä (I Sveriges vida famn) och handlar om tvångsassimilation; om att bli daltad med och tystad, kontrollerad och kvävd av omsorg. Ihjälkramad helt enkelt.
Tyvärr styr denna inställning fortfarande statens politik mot nationella minoriteter, särskilt oss många sverigefinnar.
När staten inte längre kunde ignorera oss på 2000-talet – eftersom Europarådets konvention för mänskliga rättigheter blev lag även här – skapades en särlösning: lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. En lag utan krav, utan sanktioner, utan tillsyn, utan möjlighet att överklaga myndighetsbeslut.
En lag utan några som helst kännetecken för rättssäkerhet.
Istället delegerades ansvaret till kommunerna, som politiserade dem. Tänk om jämställdhet eller sexuella minoriteters rättigheter, som tillhör samma palett av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, skulle behandlas på samma sätt. Om någon lokalpolitiker kunde säga ”nej, vi vill inte ge er era lagliga rättigheter denna valperiod”.
Diskrimineringslagen i Sverige omfattar inte minoritetsspråk som diskrimineringsgrund. Idag talas det finska i Sverige bara tack vare att nyinflyttningen fortsätter. Annars dör finskan som ett levande vardagsspråk ut redan i nästa generation och i tredje generation är det ytterst få som kan finska överhuvudtaget.
I forskarkretsar pratas det om språkmord.
Många av dem som inte fått lära sig finska har sett sina gamla finska föräldrar tyna bort i tyst finsk tillvaro, när svenskkunskaperna försvann i en stroke eller i demensens dimma. Plötsligt kan det vuxna barnet inte förstå mammas sista ord vid dödsbädden. Språkbarriären kan inte bli mer påtaglig.
Under mina drygt 30 år i detta land har jag aldrig mött en invandrare som ansett att det är fel eller konstigt att det pratas finska i Sverige. Många flyktingar har ju själva flytt på grund av språkförtryck i hemlandet. Däremot har jag mött ett berg av felaktiga uppfattningar och obstruerande från svenska myndigheter.
Det gör ont, eftersom finska är svensk historia lika mycket som svenska är finsk historia.
Vi är ihopflätade.
Vi sverigefinländare betalar skatt, parkerar rätt och använder tandtråd.
Vi vill bara ha en lag om de rättigheter som staten redan har garanterat genom att skriva på den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Med en rätt att överklaga, med äkta tillsyn, med krav på och form för äkta delaktighet. Inte en lag som ger kommuner rätten att förvalta oss, bestämma över huvudet på oss eller krama ihjäl oss.
Johanna Parikka Altenstedt
samhällsvetare och skribent, som studerar till jurist
Gå till toppen