Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Filip Yifter-Svensson: Inte för att vara alarmist, men...

Jag har en brandfilt någonstans. Men i övrigt är jag ganska dåligt rustad för en eventuell katastrof. Jag har inga dunkar med vatten, knappt några konserver, inte mer än plåster och värktabletter i medicinlådan – och den enda ficklampan jag äger sitter på min telefon.
Det här gör mig inte direkt till en mönstermedborgare i dessa tider av klimathot, prat om upprustning och så mycket desinformation i omlopp att den svenska regeringen vill återinföra en myndighet med fokus på psykologiskt försvar. Fram till nyligen var rekommendationen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att varje hushåll skulle kunna klara sig i tre dygn vid en eventuell kris. Men i december kom Försvarsberedningen med en rapport där denna tidsrymd utökades till en vecka.
Och om mitt hushåll skulle få det tufft, hur skulle det då inte bli för, säg, en barnfamilj i Stockholms innerstad, där man knappt kan rymma en petflaska till på sina få men tokbelånade kvadratmeter?
I Herman Geijers nyutkomna bok ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig” (Ordfront) nämns just bostadskarriärismen som en nackdel vid en katastrof; i områden där folk bor kvar på samma ställe under lång tid känner man sina grannar och kan lättare samarbeta i händelse av zombieapokalyps, vilket är det katastrofscenario Geijer använder som fond (han har också hållit kurser i ämnet på ABF).
Det är så klart en svår balansgång att å ena sidan göra lättsinniga människor som jag uppmärksamma på samhällets bräcklighet, och å andra sidan undgå att spä på oron och bekräfta domedagsprofeternas världsbild. Inte för att vara alarmist men … du vet väl att det bara är en liten hinna som skiljer civilisation från kaos?
Läs mer: ”Prepper”-rörelsen är redo för katastrof
I boken finns en inventarielista över saker som bör finnas i den obligatoriska katastroflådan (silvertejp, filtar, kontanter, vevradio och så vidare) men Geijer slår fast att överlevnad inte är en materialsport. Det handlar främst om att vara rustad på andra sätt: socialt, mentalt, fysiskt. Med denna perspektivförskjutning vill författaren distansera sig från den pryltokiga, lätt paranoida och individualistiska prepper-rörelsen.
Många av råden är relativt modesta, och vettiga. Skaffa en hobby. Lär känna dina grannar. Gå med i en förening. Se till att livet har en mening (då är du mer motiverad att överleva). Sedan är det också bra att vara i fysisk form när zombierna flåsar dig i nacken, men du behöver inte bli världsmästare i crossfit (det kan snarare göra dig övermodig). Raska promenader tre dagar i veckan kommer man långt på.
Geijer skriver ändå in sig i samma diskurs som prepper-rörelsen, där hotet mot vår existens möts med fokus på individens överlevnad. I sista kapitlet beskriver han katastrofen ungefär som något som kommer att kasta om saker och ting men där vi så småningom återgår till ”någon form av vardag”, där vi blir oss själva igen ”men i en annan kontext”. Jag är inte alarmist, men vid det här laget vet vi ju att klimatförändringarna trotsar den sortens dramaturgi: det finns ingen vändpunkt i berättelsen, inget efteråt. Och framförallt är det inte vi här i Sverige som kommer att drabbas först och hårdast.
Läs mer: ”Vi skulle nog klara oss utan problem i två månader”
Fokus borde kanske inte främst ligga på att vi som lever här och nu ska överleva klimatförändringarnas effekter, utan på att rädda planeten som sådan åt mänskligheten. Annars finns det ju ändå inget att leva för.
Läs alla artiklar om: Om krisen kommer
Gå till toppen