Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Flyg och far? De coola vägrar.

Korallerna dör. Glaciärerna smälter. Ska vi alltså ta flyget dit för att hinna se dem – innan det är för sent?

Hur mycket är det värt?Bild: APICHART WEERAWONG
Det måste finnas kommunalt vatten och avlopp. Och grannar; en by. Det var våra krav när vi letade fritidshus i Skåne tidigt 2000-tal. Paradiset fanns. Fast det vi helt missade på kravlistan var kollektivtrafik. Så nu åker vi bil.
Det måste vara en miljöbil. Med plats för hela familjen och hunden och alla grejer. Det var våra krav. Det blev en miljödiesel – fast idag får vi stryka det där med ”miljö”.
Till jobbmöten i Stockholm tar jag oftast flyget. Tåg tar för länge för en tur över dagen och de gånger jag ändå valt tåget har det blivit sura förseningar.
Här har du mitt liv. En illustration av medelklassens klimatångest och fåfänga kamp: klotet mår inte bra, växthuseffekten har råkat i sken och det krävs snabba och drastiska åtgärder – och förmodligen förändrad livsstil – för att stoppa de förödande följderna.
Vanmakten växer.
Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand (13/1) har fått nog och dömer ut medelklassens många semesterresor i en uppmärksammad krönika:
”Jag är trött på att visa mina barn en döende värld.”
Han beskriver en lång resa till dykning i östafrikanska vatten – och sanningens minut när elvaåringen säger det alla tänker: färgerna är borta.
Jag har dykt bland färgglada koraller och fina fiskar men också insett att reven är i fara: korallblekning är en allvarlig konsekvens av den globala uppvärmningen. Korallerna dör.
Bland annat för att så många flyger för att se dem. Precis som så många vill passa på att flyga till Grönland för att hinna se isbergen – och därmed påskyndar smältningen.
”Jag är trött på att arbeta för att ha råd att gång på gång packa in mina barn i en sardinburk med plastmat och efter timmar av trängsel och tristess komma fram och ta selfies med en döende värld som bakgrund. Det är en livsstil bortom all idioti. Det är världshistoriens dyraste självmord”, skriver Liljestrand.
Många delar hans ångest. Och vet det som Naturvårdsverket berättar: flygets klimatpåverkan är stor och ökande, svenskarnas utrikes flygresor per invånare har mer än fördubblats sedan början av 90-talet och svarar för lika stora utsläpp som all bilkörning i Sverige.
En resa till Thailand för en enda person orsakar lika mycket utsläpp som en genomsnittlig personbil under ett år. Ändå fortsätter många längta till nästa semester där – för att människorna där är så vänliga och stränderna så vita.
Att resa är en viktig del av livet. Att få upptäcka världen tillsammans med familjen. Och få berätta om detta på sociala medier. Så där som jag lärde mig redan vid första tågluffen: Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was verzählen.
Psykologen Jonas Mosskin hoppas att medelklassen tar täten i en klimatrevolution (DN 21/1). Inte bara gråter över isbjörnar som svälter på isflak i klipp på sociala medier, för att i nästa minut reka efter hotell för nästa solsemester:
”Den största enskilda faktorn för människor med stor klimatpåverkan är en hög inkomst. Och trots att jag alltid sett mig själv som en person som kan gå mot strömmen är jag exakt likadan som alla andra höginkomsttagare. Min ökade disponibla inkomst har jag lagt på … flygresor.”
Kulturskribenten Isobel Hadley-Kamptz har valt bort flyget. Heidi Andersson, världsmästare i armbrytning, likaså. Och forskaren Elin Ångman, som pekar på det stolliga i att byta ut glödlampor och köpa ekologiskt när ”en Thailandsresa raderar allt annat du gjort”.
En växande trend – men gör det något för miljön?
Visst, ska något hända, ska det vända, så måste någon börja och få den stora medelklassen att tänka om. Men resan är överordnad andra konsumtionsföremål, det slutgiltiga målet med hela vår lönearbetande tillvaro, skriver konsumtionsforskare Sofia Ulver i DN (18/1):
”Resan är hägringen i horisonten, en konsumtionens fata morgana, och den kan bara nås med flyg.”
Intressant nog är det samma medvetna medelklassmänniska som långreser som också bryr sig mycket om att sopsortera, köpa ekologiskt och praktisera flexitarianism. Fast de tveksamma blir fler – och enligt Ulver är resevägraren på väg att bli hipp med sitt politiska patos, sin disciplin och beundransvärda självuppoffring. Hens position smäller högre i sociala medier än ett turkosblått hav.
Ulver pekar på att det handlar om att göra det coola till en skam – som det gått med rökning – och på det sättet förändra beteendet (P1-morgon 18/1).
Medelklassen är mäktig och här finns en tendens till flockbeteende, men att några kända personers ställningstagande skulle vara starkare än Svenssons längtan till solen orkar jag inte tro på.
Vad klotet anbelangar så gäller det därför att skilja mellan moralism och effekt.
Varken dåligt samvete eller stora ord kyler ner. Här krävs förändring på bred front. Och resandet i sig är något som gör världen bättre: att träffa andra människor och se andra liv raserar våra inre murar inför ”främlingen”. Resestopp skulle bara göda nationalism och rasism.
Men det måste bli enkelt att göra rätt.
Tågen måste gå snabbare – och hålla tidtabellen. En massiv investering i snabbtåg är en massiv investering i framtiden.
Precis som bilarna blivit mindre miljöfarliga måste flyget bli grönare, med fossilfritt bränsle. Då blir det också mycket dyrare. Ett pris vi måste betala för att rädda klotet. Det kan vara värt att stanna hemma minst varannan gång om det är vad vi måste betala för att ha kvar platser att resa till.
Gå till toppen