Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Barnen som spelets förlorare

Av Helena von Zweigbergk. Regi: Christian Tomner. I rollerna: Cecilia Borssén, Tobias Borvin, Kajsa Ericsson, Gustav Berg, Nea Bonnevier, Enya Jonsson, Christopher Lundberg, Olle Sjunnesson, Lova Dahl, Astrid Rydberg. Premiär 27 januari, Helsingborgs stadsteater.

Anna och Mats bor inte här längre spelas på Lillan till den 3 mars 2018. På bilden Tobias Borvin och Cecilia Borssén som Mats och Anna.Bild: Malin Arnesson
När ljuset går ner över Lillans scen känns det lite som att jag just har bevittnat två olika pjäser. Första akten av ”Anna och Mats bor inte längre här” tar vid där Helena von Zweigbergks första bok om Anna och Mats ”Ur vulkanens mun” slutar. Familjen har kommit hem från semesterresan till Sicilien, som egentligen var ett desperat försök att lappa ihop det knakande äktenskapet. Det gick sådär. Nu befinner paret sig i ett slags limbo.
Anna och Mats går som katter kring het gröt, de pratar om en omstart. De pratar och pratar men får ändå aldrig till ett riktigt samtal. ”Alla år jag försökt nå dig”, beklagar hon sig. ”Men jag står ju här”, replikerar han kyligt.
Första akten är nyskriven inför premiären på Helsingborg stadsteater och den fungerar lite som ett fristående tragikomiskt kammarspel. Von Zweigbergk är mästare på att fånga vardagens dialog, hitta guldkornen, eller ”fjuttigheterna” som de kallas i pjäsen, de triviala trätoämnena som när de vrids och vänds på i det medvetna medelklasshemmet blir till absurda prakthärvor. Det där flingpaketet som Anna vårdslöst ger barnen tillåtelse att köpa mynnar ut i en anklagelse om dålig barnuppfostran och miljöförstöring. Annas redogörelse över hur tandborsten som äkta hälften lämnar utan att skölja av vid vasken, med tiden och tystnaden växer till en irritationsmina som vid minsta feltramp kan brisera.
Det är vardagsrealism med oerhörd precision. Anna och Mats rör sig både känslomässigt och rent fysiskt fram och tillbaka över den gigantiska nästan tomma scenen.
När andra akten börjar är skilsmässan ett faktum. Pappren ska skrivas på. Barnen har fått sina veckor uppdelade mellan mamma och pappa. Rent sceniskt är den här akten mer intressant. Fler personer är inblandade. Både Anna och Mats har träffat nya och famlar fram i ovana konstellationer och det öppnar för spännande konflikter. Samtidigt blir rollerna mer schablonartade. Anna förvandlas till den plötsligt utlevande kvinnan som ska finna sig själv, hon klär sig i tajta brallor och ska bejaka sina lustar. Mats lägger lock på känslorna, blir ihop med en yngre kvinna som det kanske inte behöver bli så komplicerat med.
Det som verkligen berör är barnen på scenen. Bara deras iakttagande närvaro skaver. De skickas runt som brickor mellan föräldrarna, de tröstas med en padda, de tystnar när föräldrarna beter sig som egocentriska småungar. Inga tvivel om att de är älskade, trots det lämnas de utanför, ensamma.
Första och andra akten kompletterar på sätt och vis varandra, men de spretar också åt olika håll på ett förvirrande sätt. Det som förenar är i slutändan framställningen av just barnen som förlorarna. Vore inte pjäsen redan så lång skulle jag vilja se en tredje akt där deras historia berättas.
Gå till toppen