Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Inte Finlands stoltaste stund.

Vinterkriget var Finlands stora hjältestund. Inbördeskriget lämnade efter sig tystnad, misstro och skuld. Vi och dom var illa då – och illa nu.

Hon sörjer sin döde röde son, vid en av många massgravar.Bild: PRESSENS BILD
Några snapsar för mycket för studenterna kring bordet en sen luciakväll i 80-talets Helsingfors – och plötsligt fanns han mitt ibland oss. Marskalken. Carl Gustaf Mannerheim.
De starka känslorna förvånade mig. Visst hade vi vuxit upp marinerade i de vuxnas krigsminnen, men inte från det kriget. Broderkriget. Frihetskriget. Klasskriget. Eller helt enkelt inbördeskriget.
Mina föräldrar var inte ens födda då. Mormor och gammelmostrarna var bara barn. Andra krig hade följt och om det kriget talades det inte kring verandabordet.
Var det för känsligt, också hos oss? Eller har jag bara glömt?
För hundra år sedan flöt blodet i Finland, inte ens två månader gammalt som självständig stat. Inbördeskriget bröt ut den 27 januari 1918 och pågick till den 15 maj. De röda fick visst stöd från bolsjevikregimen i Ryssland och de vita från Tyskland och Sverige, sammanfattar Wikipedia. Enkelt uttryckt var de vita borgerliga och de röda arbetare.
De vita – med Mannerheim som överbefälhavare – vann och då tog den vita terrorn över efter den röda. Totalt dog mer än 35 000 i kriget och dess efterspel – nästan 12 000 av dem var röda som dog i fångläger efter kriget, av svält eller sjukdomar. Utöver de arkebuserade.
Sedan följde tystnad.
Varför? Vit skam, sade författaren Jörn Donner i Godmorgon, världen! (28/1) – och efterlyste en sannings- och försoningskommission. Efter hundra år, är det inte för sent? Nej, menar han. Såren är kvar.
Detaljerna har blivit mer allmänt kända först under senare år, bland annat genom en statlig utredning som under historikern Heikki Ylikangas ledning kartlade vad som hänt – och presenterade sitt resultat 2004: Krigsdödade i Finland 1914–22. Det som strax efter kriget beskrevs som de vitas hjältemod och de rödas lömskhet revideras.
Krigets första offer är sanningen – och lögnen överlever freden. I tystnaden.
Vinterkriget 1939 visade Finlands hjältemod. Finland idag är rekorderligt: sisu, starkt försvar och bra skola. Inbördeskriget 1918 var bara vidrigt – och i stort sett okänt i Sverige. Som journalisten Maria-Pia Boëthius sade i P1 (28/1):
”Man kan allt om det spanska inbördeskriget, men har i stort sett aldrig hört talas om det finska inbördeskriget.”
I boken Vitt och rött – Billies första krig (Leopard förlag) beskriver hon kriget genom sin släkthistoria. Mormor och morfar i dagens Primorsk på Karelska näset var finlandssvensk överklass och vita aktivister. Men hon vänder ut och in på det hon fått lära sig som barn.
Ett hedervärt projekt. Ett angeläget försök att förstå den andra sidan.
Fast de otaliga slarvfelen stör, från felstavad till felöversatt finska – Voimaliitto som morfar Antti går med i betyder inte ”föreningen för våld”, utan föreningen för kraft, rimligare för en klubb som utgav sig syssla med idrott – till rena sakfel.
Nej, Mannerheims högkvarter låg inte i ”S:t Michels … utanför Vasa”; staden heter S:t Michel och ligger i en helt annan del av landet. Nej, godset där Antti jobbade kan inte ha funnits i ”Egentliga Finland, i Tavastland”; det är som att påstå att något ligger i Skåne i Blekinge. En karta, ordbok och kunnig redaktör hade gjort nytta här.
Andra fel är allvarligare. Att påstå att Finland var ockuperat under 108 år som ryskt storfurstendöme är udda. Tiden tjänade Finland väl, här föddes nationen. Det här lärde jag mig i skolan och känner därför inte igen att det idag skulle ”anses genant att erkänna att tiden under Ryssland … var mer blomstrande än de sexhundra åren under Sverige”.
Svårare att granska är familjehistorien. Ändå är greppet intressant, att trots modersmjölkens vita perspektiv se förtryck, nationalism och hungerår. Inte "frihetskriget".
”De finska röda ville ha ett självständigt Finland, lika mycket som de vita, för dem handlade det om hur makten i ett självständigt Finland skulle ta itu med fattigdomen och orättvisorna”, hävdar Boëthius.
Fast hur hon landar i att de röda var patrioter och de vita radikalnationalister förblir en gåta.
Socialdemokraterna fick majoritet i lantdagen 1916 och försökte under det ryska revolutionsåret genomdriva en partiell självständighetsförklaring. Aleksandr Kerenskijs provisoriska regering gick inte med på det, utan upplöste lantdagen. I nyvalet hösten 1917 vann de borgerliga. Många socialdemokrater kände sig lurade och radikaliserades.
Boëthius möter också sin släkts bild av att röda armén ville ockupera Finland:
”Det var en finsk revolution, genomförd av finländare och ett krig där finnar slogs mot finnar, med viss hjälp av ryssar.”
Det jag påmindes om den där luciakvällen på 80-talet var att misstron levde, under ytan. Många mindes hur grannar och vänner valde den gången. Vinterkriget då finländarna kämpade för sin frihet, sida vid sida, enade tydligen inte på djupet.
Men var kom misstänksamheten ifrån?
Boëthius ger sin förklaring, men förstärker också – med sin muminidyll från Karelska näset – en fördom om finlandssvenskar som idel överklass. Finlandssvenskarna var också fiskare och småbrukare och arbetare. Hungriga och fattiga. Vit eller röd? Många var väl bara vilse.
Hatet behövde, som alltid, agitatorer som skapar detta ”vi och dom”. Den farliga polariseringen. Som i Rwanda. Som på Balkan. Eller som i EU idag, där väst och öst glider ifrån varandra.
Gå till toppen