Kultur

Henrik Halvarson: Faint noise – suggestiv kombo av vardagsföremål och musikinstrument

Henrik Halvarson har lyssnat till Faint noise, den senaste konserten i serien ”Sounds like” på Dunkers.

Dunkers kulturhus i Helsingborg.Bild: Sven-Erik Svensson

Sounds like: Faint noise

KONSERT · KONSTMUSIK.

Faint noise

Dunkers kulturhus, tisdagen den 6 februari.

Det finns ibland något tillkämpat och pretentiöst över den allra nyaste konstmusiken.
Det är som om det komplicerade uttrycket och de mångordiga förklaringarna ställer sig i vägen för upplevelsen av musiken. Som om tonsättaren inte vågar lita på sin egen skapelse.
Hur annorlunda var det inte när trion Faint noise spelade verk skrivna på 2010-talet vid säsongens tredje konsert i serien "Sounds like:" på Dunkers kulturhus. Här härskade en avväpnande lekfullhet som tog udden av all eventuell snobbighet. Det var lätt att ta till sig deras musik trots att den serverades i en ljudbild som var allt annat än konventionell.
Med violin, kontrabasblockflöjt och det som lite klumpigt kallas objekt – det vill säga allt som man kan få att låta: från kakformar, äggdelare och metallskålar till speldosor, klockor och rinnande vatten. Ofta med högtalarförstärkning via vanliga mikrofoner och kontaktdito.
Mest charmerande blev musiken i Jenny Hettnes "Tinkles, clinks and heavenly metal". Med ett lika poetiskt som lekfullt anslag frammanades en intim klangvärld som kändes både hemtam och främmande på samma gång. Blandningen av vardagsföremål och vanliga musikinstrument skapade en suggestiv stämning. Den blev än mer spännande med Jussi Björlings sång i bakgrunden.
Till samma stämningsvärld hörde Ida Lundéns "Klocka med mikro". Kontrasten mellan de vardagliga föremålen som skapade ljuden och det allvar som Malin Bång utstrålade var fantasieggande. Det var i bästa mening en naiv musik som åsidosatte alla barriärer som stänger inne upplevelse av nya klanger och uttryck.
Men konserten omfattade inte bara det lekfulla, utan också det dramatiska och överväldigande. Malin Bångs "split rudder" efter Evert Taubes "Balladen om briggen Blue Bird av Hull" var så saltstänkt och intensiv att man nästan blev sjösjuk. Här fick Anna Petrini verkligen utnyttja kontrabasblockflöjtens alla resurser.
I Bångs "...när korpen vitnar" var det Karin Hellqvists tur att visa sig på styva linan i omtolkningen av den medeltida balladen "Sven i Rosengård"
Gå till toppen