Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Sverige har lika mycket att lära om särskilt utsatta områden av befolkningen i låginkomstländer, som de har att lära av oss.”

Om Sverige låter en större del av landets internationella bistånd gå till hållbar stadsutveckling och slumområden, kan det ge viktiga lärdomar på hemmaplan. Det skriver Elin Andersdotter Fabre vid tankesmedjan Global Utmaning. Just nu deltar hon i den internationella konferensen World Urban Forum i Malaysia.

Hållbar stadsutveckling är synonymt med en hållbar global utveckling. Det är i städerna fattigdom, hunger och klimatförändringar kan bekämpas, skriver Elin Andersdotter Fabre.
Idag lever mer än hälften av världens befolkning i städer och FN uppskattar att den andelen har stigit till två tredjedelar år 2050. Det är 2,5 miljarder fler människor. För att tillgodose de behov som uppstår behöver det byggas lika mycket stad under de kommande 30 åren som har byggts i hela mänsklighetens historia. Det kommer huvudsakligen att ske i Afrika söder om Sahara, där redan stora städer förväntas växa med flera 100 procent.
Sverige måste byta strategi, globalt och på hemmaplan. Genom att låta bistånd i större utsträckning gå till stadsutveckling och informella urbana ”slumområden”, skulle det komma till användning där det gör mest nytta: i växande städer i södra Afrika. Samtidigt skulle det kunna ge viktiga lärdomar om hur stadsutvecklingen i Sverige bör omprioriteras.
Stadsutveckling påverkar direkt möjligheterna till utbildning, arbete, säkerhet, hälsa och livskvalitet för de mest utsatta (ofta flickor och unga kvinnor).
Tre fjärdedelar av världens fattigaste människor bor i lägre medelinkomst- länder, en sjundedel av världens befolkning lever i informella bosättningar.
I vissa städer bor över 60 procent av befolkningen i slumområden. Det innebär till exempel att bara 40 procent av jordens befolkning har tillgång till den typ av toalett som för svenskar är en självklarhet. I stora delar av världen är tillgången till tjänligt dricksvatten fortfarande mycket begränsad.
Idag står städer för 70 procent av världens samlade BNP och energikonsumtion. Till följd av att allt fler flyttar till städer ökar andelen.
Hållbar stadsutveckling är synonymt med en hållbar global utveckling. Det är i städerna fattigdom, hunger och klimatförändringar kan bekämpas. Men hur uppgraderar man slumområden på ett hållbart sätt?

1.

Den främsta framgångsfaktorn är att skapa inkluderande processer och en dialog där invånarna får komma till tals kring sina behov, bidra till prioriteringar samt vara delaktiga i att ta fram lösningar, i förverkligande och i hur det som byggs upp kan underhållas.

2.

Den organisation som ansvarar för uppgraderingen måste skapa grupper vars deltagare har olika kompetens och kan samarbeta. I takt med att samhället förändras behöver stadsplanerare, arkitekter och beslutsfattare vidga sina perspektiv för att garantera en utveckling som möter invånarnas behov.

3.

Flickor och unga kvinnor i utsatta stadsmiljöer är en särskilt sårbar grupp. Oavsett om det handlar om slumområden som Kibera i Nairobi, om megastäder som New Delhi eller om Stockholms förorter, måste flickor och unga kvinnor få ta en större och aktiv del i förändringsarbetet.

4.

Enkla eller uppenbara lösningar skapar sällan önskat långsiktigt resultat. Till exempel har nya bostäder eller förflyttning av invånare fått helt motsatt effekt. Om en familj som är beroende av sin bostad och nära omgivning för att tjäna sitt uppehälle – till exempel genom en kombinerad verkstad och bostad i markplan – förflyttas till ett nybyggt flervåningshus förlorar den automatiskt sin enda inkomstkälla. Ofta är satsningar på grundläggande infrastruktur som ytbeläggning av gator, vatten och avloppssystem och sanitetsinrättningar istället mer effektivt.
Inrättningar som marknadsplatser, bibliotek, kommunala allaktivitetshus och lokala myndigheters närvaro skapar förutsättningar för utbildning och arbete. Ett tydligt exempel på det är den utveckling som kommit till stånd i favelorna i Colombias näst största stad Medellín. Genom satsningar på kollektivtrafik i form av gondoler kopplades favelorna på sluttningarna i utkanten av staden samman med stadskärnan och dess infrastruktur. Man skapade helt nya förutsättningar för befolkningen att arbeta i staden med sjunkande kriminalitet som följd.
Ojämlikhet när det gäller inkomst, utbildning, livslängd, boende och liknande faktorer ökar inte bara i låginkomstländer utan även i höginkomstländer i Europa och Norden.
På den internationella FN-konferensen World Urban Forum i Malaysias huvudstad diskuteras just nu urbaniseringen som en vår tids största utmaningar. Underligt nog har Sverige valt att inte delta med en officiell delegation.
Segregationen i Sverige kan ses som en effekt av en ohållbar stadsutveckling i urbaniseringens kölvatten. Vissa svenska bostadsområden är så pass märkta av segregation att deras invånare har betydligt längre medellivslängd, inkomst-, utbildnings- och hälsonivå än andra bostadsområden i samma städer.
I Sverige ökar andelen ekonomiskt utsatta kvinnor, barn, barnfamiljer och ensamstående föräldrar, liksom sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda. Klyftor mellan innerstäderna och förorterna ökar också.
Medan Sverigei egenskap av FN-medlemsland lyser med sin frånvaro på World Urban Forum, bidrar en rad kommuner, sociala entreprenörer och civilsamhällsorganisationer med kunskap och låter sig inspireras av det som världens experter på stadsutveckling har att erbjuda.
Sverige har lika mycket att lära om särskilt utsatta områden av befolkningen i låginkomstländer, som de har att lära av oss.
Om Sverige låter en större del av landets internationella bistånd gå till hållbar stadsutveckling och slumområden, kan det ge viktiga lärdomar om hur stadsutvecklingen kan omprioriteras på hemmaplan.
Elin Andersdotter Fabre

SKRIBENTEN

Elin Andersdotter Fabre är programansvarig för Hållbara städer vid tankesmedjan Global Utmaning.
Gå till toppen