Signerat

Henrik Bredberg: Tack för maten. Och för alla spaningarna.

New Yorks poliser har nog mycket att lära sina svenska kolleger om ansvar.Bild: Seth Wenig
Kristina och Magnus!
Stort tack för en annorlunda middag i lördags. Ni lyckades verkligen fixa en matnyttig kväll. Ytterst givande.
Spaningsgreppet var genialt. Att låta middagsgästerna (de som ville) sia, alltså precis som spanarna i radio låta några tecken i tiden bygga en förutsägelse av en svårläst framtid – lysande! Inte blev det sämre av att våra spaningar liksom fick vingar och lyfte tack vare den goda maten. Eller om det var vinet.
När människor slår sina kloka huvuden ihop under lättsamma former händer något. Man slappnar av, lyssnar och lär, tar in nya argument. Kanske till och med ändrar åsikt?
Hur som helst, vi kunde ha pratat hela natten om självkörande bilar, om att alla snart kommer att skämmas för sina flygresor, om varför medellivslängden snart lär vika neråt.
Uppfylld av den bioaktuella svarta komedin Three Billboards Outside Ebbing, Missouri kunde jag ju inte låta bli att spana om det personliga ansvaret. Ni minns, filmen som börjar med kvinnan som förlorat sin dotter i ett mord och som hyr tre stora reklamtavlor vid infarten till stan och låter skriva:
”Raped while dying …
… and still no arrests? …
… How come, chief Willoughby?”
Filmens huvudperson riktar sig, smart nog, direkt till den person som ytterst kan skyllas för att dotterns mördare går fri – ortens polischef. Han bär ansvaret. Ingen annan. Han. Hur trevlig han än är.
Vi diskuterade New York. Hur denna storstad lyckats få ner brottsligheten med omkring 80 procent sedan 1990. Makalöst.
Det blev en bra middagsdiskussion. Jo, jag vet att jag smet från kravet på att formulera en koncis spaning (ber om ursäkt för det) och istället försökte luska fram svar från er andra på frågan:
Är det möjligt för svenskarna att någonsin komma till rätta med skjutningarna och morden – i ett land där politiker och högre tjänstemän trots skandaler och tjänstefel som regel tycks kunna undgå ansvar? Där en rikspolischef i åratal kan svamla om vändningen och ljus i tunneln innan han sparkas – till ett nytt toppjobb.
Ni andra kring bordet skakade klentroget på era huvuden. Ni suckade. Ni menade att Sverige har så lång väg att gå. Det krävs bättre ledarskap, bättre organisation, klarare mål, tydlighet och mycket mer resurser. Ni tog upp svensk vård och undrade hur en läkare ska kunna hållas ansvarig för att korta en operationskö om hen saknar sjuksköterskor och pengar.
Tittar just nu närmare på den debattartikel som Centerns Annie Lööf och Johan Hedin nyligen (29/1) skrev i DN. Temat är att Sverige bör lära av hur New York brottat ner brottsligheten. C-politikerna är inne på just de frågor vi tog upp:
* Tydlig resultatuppföljning. Polisen måste ha klara och mätbara mål för sin verksamhet, utnyttja ny teknik och snabbt kunna fördela och flytta resurser.
* Ansvarsutkrävande av chefer. Ledarskapet måste bli bättre och tydligt krävande inom polisen och andra myndigheter.
* Nolltolerans mot småbrott. Även vardagsbrottslighet måste beivras, annars skickas fel signaler till det unga buset.
Annie Lööf & Co har givetvis rätt. Å andra sidan har svenska politiker och polischefer gjort studiebesök i New York under decennier utan att någon nämnvärd svensk uppryckning märkts av.
Och i åratal har politiker och debattörer krävt att det ämbetsmannaansvar och tjänstemannaansvar som urholkats efter reformer på 1970-talet borde utredas och få nytt liv – i akt och mening att stärka ansvarsutkrävandet på olika nivåer. Snart måste väl något hända där.
Kristina och Magnus, inga samhällsproblem är för stora för att lösas vid en lasagnemiddag hos er. Det är sant att all hetsig diskussion vållade viss huvudvärk på söndagen. Men det var det värt.
Åter tack.
Gå till toppen