Kultur

Frö till förståelse eller kulturell avtrubbning?

Selma överlevde svälten i ghettot i Lodz, sedan ett arbetsläger i Berlin, kvinnolägret i Ravensbrück och till sist ett långdraget insjuknande i tuberkulos. Mamma, pappa, syster och bror togs ifrån henne under kriget, de dog av svält eller i arbetslägrens selektion. Av hela hennes släkt var det bara två som överlevde Förintelsen, hon och hennes syster Paula. Selmas berättelse är en av de sex som återges i Jessica Bab Bondes (text) och Peter Bergtings (bild) nyutkomna seriealbum ”Vi kommer snart hem igen” (Natur & Kultur). Boken väcker en rad frågor kring hur man närmar sig dessa de allra svåraste ämnena, i berättande för barn, men också överhuvudtaget. Hur ska man som författare eller konstnär gestalta trauma? Vilka litterära strategier är nödvändiga för att förmedla men inte exploatera?
När den turkiska författaren Asli Erdoğan nyligen gästade Författarscenen på Malmö stadsbibliotek pratade hon om det som hon kallar ”the untellable”, trauman som är så svåra att de inte kan beskrivas i direkta ordalag, utan istället måste förbli outsagda. Hon berättade att hon när hon skrev romanen ”Stenbyggnaden” (Rámus), som utspelar sig i ett tortyrfängelse, inte ville närma sig smärtan bokstavligt. ”Jag ville inte bjuda in läsaren i tortyrkammaren”, sade Asli Erdoğan, som själv suttit i turkiskt fängelse under flera månader. Istället försökte hon gestalta smärtan på ett metaforiskt vis: ”Det är så trauma talar”.
I skrivande som riktar sig till barn är bruket av metaforer och omskrivningar vanligt, och när det svåra ibland utan filter dundrat in i bilderboksvärlden har det ofta föranlett kritiska debatter om vad som är moraliskt försvarbart att berätta för ett barn. Som när den danske författaren Oscar K med allåldersboken ”Lägret” (Daidalos) försökte sudda ut gränserna mellan barn och vuxna med sina suggestiva och bitvis mycket obehagliga bilder och scener från ett koncentrationsläger.
Till skillnad från ”Lägret” är ”Vi kommer snart hem igen” inget fiktivt verk, utan en dokumentärserie som ger röst åt Selma och fem andra personer – Tobias, Livia, Susanna, Emerich och Elisabeth, alla mycket unga under andra världskriget, alla judiska överlevande som upplevde fattigdom, förnedring, extrem svält och stora mänskliga förluster. I förvaltandet av det dokumentära materialet har Jessica Bab Bonde och Peter Bergting tvingats förhålla sig till liknande frågor som Asli Erdoğan. Vad ska berättas och vad ska förbli ”untellable”? Och det är en fin avvägning som de två gör. Boken är välgjord och stark, den levandegör såväl de enskilda livsödena som kriget i ett större perspektiv. Bilderna är kompromisslösa och osentimentala – de väjer inte för detaljer, men bjuder samtidigt inte in till total fasa.
Men när jag läser med mina barn börjar jag ändå tvivla på deras möjlighet att ta emot det fasansfulla, eller om det är på min egen förmåga att förklara det. Sex kvällar i rad läser vi oss igenom detta Hades. Hur lägger det sig tillrätta bland andra litterära upplevelser? Hur fastnar barnen i tanken på ondskan? Tar de in vidden av historierna, eller måste det explicita traumat göras om till något mycket enklare i deras huvuden? Något mindre traumatiskt? Och är det i så fall fröet till förståelse som gror eller tvärtom till en sorts kulturell avtrubbning? Det är det svåra berättandets dilemma.
Gå till toppen