Kultur

Kropparna som omdanade konsten

Thomas Millroth ser Ursula Reuter Christiansens ”Skarpretteren” och minns de feministiska konstnärernas viktiga avtryck.

En gravid kvinna domineras av en man som begränsar hennes rum och slutligen halshugger henne. Det är ämnet för Ursula Reuter Christiansens feministiska filmikon ”Skarpretteren” från 1971, som visas på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn (tom 10/6).
Jag kommer att tänka på Kirsten Justesens lika ikoniska verk ”Kasse” från 1968. Ett illusoriskt foto av en naken hopträngd kvinna i en pappkartong. Både Reuter Christiansen och Justesen var förstås med på en av de första utställningarna i världen där endast kvinnor deltog, ”Damebilleder”, 1970. Dam-bilder! Ja, till och med själva ordet kvinna lär ha varit så belastat och begränsande att de danska kvinnliga konstnärerna fick bli ”damer”. Men det ändrade de snart på. ”Kvindeudstillingen XX” på Charlottenborg 1975 blev en internationell isbrytare.
”Skarpretteren” är byggd av korta scener, som pendlar mellan laddad romantik och svindlande surrealism med död, sexualitet, kvinnligt offer och madonnaroll som teman. I en scen finner den gravida kvinnan en utmattad soldat som hon matar med sitt bröst. Mjölken rinner. Hon rör sig långsamt och prövande genom filmens episoder. Det ger associationer till ett annat epokgörande verk, Lene Adler Petersens ”Børsaktionen” från 1969, där hon naken skrider fram med ett kors mellan kostymherrarna. Så smular både hon och Reuter Christiansen sönder arketypiska kvinnoroller, typ madonnan.
Något av samma anda upplever jag också i amerikanska Joan Jonas ”Mirror Check” från 1970, när hon naken granskar sin kropp med ryggen mot publiken, som inte får se någonting.
I ”Skarpretteren” gräver några fulla karlar kvinnans grav, medan bödeln strör vallmoblad över henne. Hon tar emot dem och de förvandlas till blod över den vita särken.
Och vid den här tiden reflekterar också den franska filosofen Hélène Cixous över ”det våld som i synnerhet riktas mot vad kvinnan är”.
Vad såg Jonas egentligen i sin spegel? Som metafor tänker jag att hon kunde se scener ur ”Skarpretteren”. Och i den nya installation Reuter Christiansen byggt kring filmen på Statens Museum for Kunst klirrar ett par utvidgade pianoackord av Henning Christiansen som krossat glas. De påminner om våldet, kroppen i världen och att det krossade glaset dryper av blod.
Men kroppen blev ett medium i konsten, i happening, performance, bilder, installationer. ”Skarpretteren” är en del av en viktig förändring av konsten. Och det var de kvinnliga konstnärerna som gjorde det. Några namn för att påminna om vidden: Marina Abramović, Valie Export, Carolee Schneemann eller Beth Laurin i Sverige. Det här var mer omvälvande än någonsin Andy Warhol. Därför att det gick på djupet och ifrågasatte hierarkier. I ”Medusas skratt” summerade Cixous redan 1975: ”Jag ska tala om den kvinnliga skriften: om vad den kan göra. Kvinnan måste skriva sig själv.”
Det gick få år mellan ”Damebilleder” och ”Kvindeudstillingen”, men konsten blev något mycket mer än den varit.
Gå till toppen