Huvudledare

Ledare: Utrikespolitik med brister. Om sanningen ska fram.

Utrikesminister Margot Wallström (S).Bild: Alexander Larsson Vierth/TT
Utrikesminister Margot Wallström (S) inledde regeringens utrikesdeklaration med en betraktelse över den stundande valrörelsen. Olyckskorparna kraxar om att den kommer att bli smutsig, konstaterade hon.
Men, fortsatte Wallström, det behöver inte bli så:
"Vi, här inne, kan välja att bedriva politiken med värdighet. Vi kan välja att debattera med respekt – för varandra, och för sanningen."
I politiken är dock sanningen inte alltid en välsedd gäst. Se bara hur svenska stats- och utrikesministrar tappat målföret när de fått i grunden enkla frågor om ifall de anser att Saudiarabien, Iran eller Kina är diktaturer.
Diplomati är ingen enkel sak. Att vara brutalt sanningsenlig i sina utrikes relationer är sällan rätta vägen för ett land som vill vinna vänner och inflytande. För Sverige, som länge haft ambitionen att vara något av ett internationellt föredöme när det gäller försvar av demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, blir avvägningen delikat.
Exempelvis står utrikesdeklarationens relativa klarspråk om Ryssland i bjärt kontrast till de hovsamma tongångarna gentemot Kina, där den svenske förläggaren Gui Minhai sitter fången. Eller kanske just för att Gui Minhai sitter fången där?
"Vår relation med Kina är omfattande. Landets roll i världen växer, och med det följer ett ökat ansvar inklusive med skydd för de mänskliga rättigheterna."
Ingen kan påstå att detta är en rättvisande bild av Kina, eller ens i närheten.
Och hur är det med Sveriges relation till Israel?
"Det är helt enkelt inte sant att vi pekar finger mot Israel", sade Wallström i en replikväxling med Sofia Damm (KD). Sverige är en vän till Israel och regeringen har inte gjort annat än att sträcka ut handen till Israel, fortsatte hon.
En av de första åtgärderna den rödgröna regeringen vidtog på det utrikespolitiska området var att erkänna Palestina. Det kan knappast beskrivas som en utsträckt hand till Israel, snarare en lusing. Inte blev det bättre när Wallström senare anklagade Israel för "utomrättsliga avrättningar" i samband med knivattacker mot civila israeler.
Sedan dess är Margot Wallström som enda utrikesminister inom EU inte välkommen i Israel. Att Wallström och den nuvarande svenska regeringen inte betraktas som vänskapligt sinnade av Israel kan ingen ta miste på.
Den feministiska utrikespolitiken drivs enligt utrikesdeklarationen "med full kraft, över hela världen".
Fast inte heller det är väl helt med sanningen överensstämmande?
Om kvinnoförtrycket i Iran har den svenska regeringen talat med påfallande små bokstäver. Protesterna i början av året mot regimen har inte gjort något avtryck i utrikesdeklarationen. Irans stöd till terror, landets aggressiva och destabiliserande roll i regionen nämns inte heller – om nu inte ett beklagande över de växande "spänningarna" mellan Saudiarabien och Iran räknas dit.
När Wallström i en intervju (3/1) med Dagens Nyheter fick frågan varför EU inte kunde ställa sig bakom de protesterande iraniernas krav på demokrati löd det lätt förbluffande svaret:
"Men tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling? Om andra länders företrädare skulle säga att demonstranter som går ut på våra gator och torg har rätt?"
Som exempel på feministisk utrikespolitik i praktiken nämns i utrikesdeklarationen hur Sverige utbildar kvinnor i Saudiarabien och Iran "så att de får större makt över sin ekonomi".
Men kvinnor i Saudiarabien och Iran är ofta påtagligt välutbildade. Det är inte utbildning som främst saknas utan frihet att använda utbildningen för att försörja sig själv. Vilket är en följd av bristen på frihet, och det faktum att kvinnor i dessa länder betraktas och behandlas som andra klassens medborgare.
En feministisk utrikespolitik som på detta sätt undviker huvudproblemet lär få svårt att göra skillnad på riktigt.
Om sanningen ska fram.
Gå till toppen