Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Bach på nytt sätt med Concerto Copenhagen

Henrik Halvarson har lyssnat till Concerto Copenhagen på Helsingborgs konserthus. Här är recensionen.

Bach recycled

KONSERT · KLASSISKT

Concerto Copehagen: Maria Keohane, sopran, Alex Potter, countertenor, Antoine Torunczuk, oboe d'amore, Lars Ulrik Mortensen, musikalisk ledning.

Helsingborgs konserthus, torsdagen den 15 februari.

Det var med en lätt känsla av svindel som jag lyssnade till Concerto Copenhagens gästspel på Helsingborgs konserthus i torsdags.
Gång på gång kände jag igen musiken samtidigt som det var något som inte stämde. Än var det texten som inte var rätt, än sättningen. Men varifrån jag kände igen musiken kom jag inte på, antagligen för att den version jag hörde var helt rätt på sitt nya sätt.
Fascinerande var det att ta del av ensemblens olika exempel på hur Johann Sebastian Bach återanvände musik, både egen och andras, i olika sammanhang. Här bjöds på en konsert för oboe d'amore som är mer känd i versionen för cembalo, en sinfonia till en kantat som från början skrevs för en orgelkonsert och så vidare.
För att inte tala om Bachs version av Giovanni Battista Pergolesis "Stabat mater" där tysken inte nöjt sig med att arrangera om italienarens verk och lagt till en ny text på tyska, utan också skrivit till ny musik både här och där. Det är i princip ett nytt stycke musik med en helt ny framtoning.
Det var en medryckande och entusiasmerande upplevelse som Concerto Copenhagen bjöd på. Under sin musikaliska ledare Lars Ulrik Mortensen spelade de som om det gällde livet. Vid sin lilla orgel drev Mortensen på musikerna till att fylla varje stycke med maximalt uttryck och känsla, oavsett om det handlade om en aria i långsamt tempo eller en snabb instrumentalsats. I de förra smekte han fram melodin i långa bågar, i de senare fick han musikerna att dansa fram med underbar svikt i steget.
Solisterna Maria Keohane (sopran) och Alex Potter (countertenor) sjöng arior och duetter som om de egentligen skulle sjungas på en operascen. Antoine Torunczuk som var solist i konserten för oboe d'amore, hade inte en lika lätt uppgift.
I mina öron klingade instrumentet inte till sin fördel. I de snabba yttersatserna hade instrumentet en tendens att försvinna i orkesterklangen. Det var i den långsamma mellansatsen som den lätt nasala klangen kom bäst till sin rätt.
Gå till toppen