Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Friheten kommer. Slöjan går.

Danmark diskuterar förbud mot heltäckande slöja. Frankrike har infört det. Och Sverige? Se hellre till att kvinnorna har valfrihet – på riktigt.

Mahin Alipour som kämpar för iranska kvinnors rättigheter bränner sin slöja i Stockholm.Bild: Fredrik Persson
Kvinnor som tar av sig huvudduken, binder den på en käpp och viftar med den som en flagga. Hur farligt kan det vara?
Oerhört farligt, menar de styrande i Iran – och lät arrestera 29 kvinnor som på detta sätt tog den pågående protesten mot slöjkrav till nya höjder. Kvinnors bara huvud ses som ett hot mot hela det islamska enväldet och hijab som en symbol för revolutionen 1979, då islam upphöjdes till statsbärande ideologi.
Vad president Hassan Rouhani anser är inte kristallklart, han anpassar sina ord efter församlingen. Men han har publicerat en tre år gammal opinionsmätning som visar att hälften av iranierna är emot slöjkravet. Att lätta på det kunde vara ett sätt att låta lite folkligt missnöje pysa ut – något kan vara på gång.
I Saudiarabien måste muslimska kvinnor skyla sig, men en förändring kan vara på väg. Den högrankade religiöse lärde shejk Abdullah al-Mutlaq sade nyligen att muslimska kvinnor ska klä sig strikt, men att det inte nödvändigtvis betyder att de ska behöva bära heltäckande dräkt:
”Mer än 90 procent av fromma muslimska kvinnor i världen bär inte abaya”, konstaterade han, utan att fördöma det.
I lördags (10/2) skrev jag om förtrycket i svenska förorter. Män från de gamla hemländerna har importerat hederskulturen och tvingar den på kvinnorna i sina nya kvarter. Så får kvinnor i världens mest jämställda land inte jobba utanför hemmet, inte välja sitt liv. Flickor får inte umgås med vänner efter skolan, får inte själva bestämma vem de ska gifta sig med – eller när.
Ja, många av dem bär slöja. Och ja, många av dem som bär slöja lever förmodligen ett trångt kvinnoliv. Men det är inte i första hand slöjan som gör dem ofria. Det är för att de är ofria, för att de saknar makt över sitt liv, som de inte kan välja bort slöjan.
Jag fick mothugg på Twitter, krav på att Sverige måste förbjuda slöjan, och frågade: Vad får dig att tro att ett slöjförbud gör förtryckta kvinnor fria? Riksdagsman Hanif Bali (M) svarade snitsigt: Historien – med en bild med åtta kvinnor i västerländska kläder i vagt 60-talssnitt, vällagt hår och hårda handväskor. Tänk Mad Men.
Han har rätt i att kvinnorna verkade friare än sina medsystrar i Iran idag, men inte nödvändigtvis om kausalförhållandet. Är kvinnorna fria för att slöjan är förbjuden eller är slöjan borta för att kvinnorna är emanciperade?
Beslutsfattarna, lagstiftarna och myndigheterna har ansvar för att bekämpa hedersförtrycket i Sverige. Det gäller att vara kristallklar om vad som gäller – respekt för svensk lag, demokratin och mänskliga rättigheter – men ofta stupar försöken.
Fackförbundet Unionen har drivit ett ärende om religiös diskriminering till Arbetsdomstolen:
En muslimsk kvinna fick inte fortsätta som vikarie på en friskola i Skåne när hon vägrade skaka hand med en kollega. Unionen hävdar att hon har blivit diskriminerad på grund av sin tro och kräver 120 000 kronor i skadestånd. Den avspisade kollegan bekymrar inte Unionen.
Apropå kränkningar.
"Toleransen för islamister som driver orimliga krav med hänvisning till sin religion har gått för långt", skrev S-politikern Nalin Pekgul, själv muslim, i Expressen (13/2) med anledning av detta:
”Jag är trött på att ständigt tvingas se hur svenska beslutsfattare av missriktad välvilja, eller av rädsla att stämplas som islamofober, rättfärdigar islamisternas reaktionära och konservativa tolkning av min religion och får den att framstå som sanktionerad av även det svenska samhället.”
Sverige är sekulariserat och samhället bör inte acceptera särbehandling av religiösa grupper, menar hon. Klokt.
Det går inte att tvinga någon skaka hand, men den som vägrar måste stå sitt kast. Välja en vardag där handskakning inte behövs.
Men låt oss tala om tyg och otyg. Burka, nikab, hijab, chador … Slöjan finns i olika varianter, storlek, färger och snitt. Det gemensamma är att den är kopplad till kyskhet; den ska avskärma kvinnan från mäns blickar och lustar eller helt enkelt markera gudsfruktan.
Den kan bäras frivilligt, som i Sverige, men är obligatorisk i Iran och för muslimska kvinnor i Indonesiens Acehprovins och i Saudiarabien. Talibanerna tvingade in afghanska kvinnor under burkan. I Turkiet förbjöds lärare, advokater, parlamentsledamöter, studenter och flera andra att bära huvudduk under Kemal Atatürks sekularisering 1925 – förbudet försvann 2013 med Recep Tayyip Erdogans försök att återislamisera landet.
I Danmark diskuteras nu burkaförbud. Vissa politiker menar att det är att stå upp för kvinnors frihet. Andra konstaterar att heltäckande slöja symboliserar kvinnoförtryck av värsta slag, men att ett förbud inte hjälper kvinnorna. Hur många kvinnor det gäller är oklart, 2010 uppskattades antalet till 150–200.
Så debatten handlar i egentligen om principer. Och den viktigaste borde vara frihet.
Det är lätt att känna djup olust inför de heltäckande doken och önska att kvinnor slipper sitt ok. Men det berättigar inte klåfingrigheten:
Att bestämma hur folk ska gå klädda är illiberalt. Kvinnor måste få välja själva – och vägen dit handlar om att ge kvinnor makt över sitt eget liv. Egna pengar och egna drömmar. Men den som väljer slöja måste leva med konsekvenserna. I de flesta jobb är heltäckande slöja otänkbar – utan att det kan kallas diskriminering.
Slöjan kan kopplas till ofrihet och förtryck. Men problemet är ofriheten och förtrycket.
Gå till toppen