Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: ”Staten måste återta sitt monopol på att använda våld.”

Bild: Erik Nylund
Tecknen finns där överallt. Säkerhetsvakter från privata företag på offentliga platser men sällan eller aldrig en patrullerande polis. I snart sagt varje trappuppgång i varje flerfamiljshus ökar antalet tjocka säkerhetsdörrar av metall. Gamla vanliga dörrar av trä är snart lika ovanliga som kvarterspoliser.
Få om ens någon bryr sig längre om att polisanmäla en cykelstöld. Lägenhetsinbrott anmäls väl fortfarande men inte för att någon inbillar sig att polisen ska fånga tjuven utan för att försäkringsbolag kräver det för att kunna betala ut ersättning. Och skulle någon gång miraklet inträffa och gärningsmannen haffas är han snart ute igen och kan som om ingenting hänt fortsätta sin lukrativa verksamhet. Våldsbrott är numera så vanliga att de knappast längre registreras av de icke-drabbade med annat än ett slags förströdd indignation. För dem som utsätts för brotten är saken annorlunda. Då handlar det om en traumatisk upplevelse som ofta ger men för livet.
Alltfler människor, och inte bara gamlingar, är rädda för att gå ut och inte ens i det egna hemmet kan man längre känna sig säker. Vad gör man om några beväpnade tränger sig in? Även den som är ung och rask tvekar inför att bjuda motstånd. Ringa polisen? Och då få svaret ”det är just nu många som ringer men du behåller din plats i kön”.
Alla dessa detaljer är tecken på att staten håller på att retirera från sitt viktigaste åtagande: att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet. När staten inte längre klarar av det blir de naturliga följdfrågorna:
Vad ska vi ha staten till? Varför ska vi betala bland världens högsta skatter till en stat som inte längre tycks kunna fullgöra sina mest fundamentala plikter?
Den moderna staten gör förstås mer än bara garanterar vår materiella trygghet, men när den börjar svika sin första och främsta uppgift blir resten ganska oviktigt. Vad spelar det för roll om staten subventionerar billiga operabiljetter om vi inte vågar bege oss till operan?
I tid och otid hör man upprörda röster tala om ”demokratifara”. Vanligen handlar det om bagateller men nu finns det ganska goda skäl att använda ordet. Läget har blivit allvarligt när alltfler upplever det som om de inte längre får valuta för de dryga avgifter de betalar för att åtnjuta ett någorlunda lugnt liv i en stat som ger oss trygghet.
Om vi fortsätter på den inslagna vägen så kommer samhällskontraktet mellan dem som styr och vi som blir styrda att frätas sönder. Vi är inte där än men om vi en dag hamnar där ligger vi alla illa till.
Staten måste alltså återta sitt monopol på att använda våld och med bestämdhet slå ner på de aktiviteter som hotar det. Om den inte gör det så riskerar vi att snart befinna oss i ett farligt läge där människor ställs inför ett alternativ som borde vara otänkbart i en modern europeisk rättsstat: att låta sig utsättas för våld eller själva beväpna sig.
Gå till toppen