Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Malin Krutmeijer: Rörd till tårar av den unga Astrid

Bild: Berlinale
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Folk snyftar i salongen och när eftertexterna rullar briserar en varm applåd. Reaktionerna vid pressvisningen av ”Unga Astrid” på Berlin filmfestival borde motsvara precis vad Pernille Fischer Christensen (manus och regi) och Kim Fupz Aakeson (manus) hoppats på.
Den rutinerade duon har gjort en typisk dansk film av den skamlöst sentimentala, publikfriande sorten om Astrid Lindgrens ungdomsår. Filmens fokus är att Astrid Ericsson, som hon hette då, fick en utomäktenskaplig son med sin redaktör på Vimmerby tidning, och lämnade pojken på fosterhem i Danmark under hans första år.
I filmen framställs Astrid (Alba August, dotter till Pernilla och Bille) som en frisinnad stockholmstjej, som konstigt nog växer upp på landet med gudfruktiga föräldrar som till skillnad från henne talar småländska. Vart hon än kommer är hon en frisk fläkt och hennes litterära begåvning märks redan. Men ack, prövningar stundar.
Det är som att titta på ett skillingtryck med lyckligt slut: dramaturgin sitter som en smäck och smäktande stråkar smörjer tårkanalerna när vi ser en stark flicka kämpa sig igenom mörkret och komma ut på andra sidan.
Gå till toppen