Att det blev pianon var inte givet när Bengt-Göran växte upp i Vetlanda men när han kom tillbaka hem efter militärtjänstgöring i Stockholm så behövde han ett jobb.

– Jag fick reda på att de behövde folk på Nordiska pianofabriken och sökte.

Det blev ett par år på fabriken men eftersom han inte såg några utvecklingsmöjligheter sökte han sig till en gesällutbildning i tyska Ebingen.

– Den tog tre år och avslutades med att jag skulle bygga ett piano på en vecka. Det gick bra, konstaterar han.

Under tiden hade han även gift sig med en tyska och när det var dags att flytta hem till pianofabriken igen följde frun med till Vetlanda.

– Hon var fotograf och fick ganska snart jobb i Sverige. Själv jobbade jag på pianofabriken tills jag av en slump blev fanerförsäljare. Det var en pianokund i Norge som tyckte jag borde börja jobba med det istället för pianon men jag var inte så bevandrad i yrket så det gick inte så bra.

Hur det än var så fick han istället jobb på ett företag i Lund så familjen flyttade till Hofterup utanför Löddeköpinge.

– Vi sålde faner och massivträ och det innebar att jag fick resa till USA med en kund. Jag minns en gång i New York när jag och min fru hade varit ute med affärsbekanta och gick förbi Rockefeller Centers isbana. Jag ville visa att jag kunde åka och gjorde det ända tills jag ramlade och stukade armen. På sjukhuset röntgades jag och fick en mitella, förklarar han.

Värre gick det när han klättrade upp på taket till huset i Hofterup och halkade så illa att han ramlade ner och bröt höften.

– Då fick jag gå med kryckor så min fru fick hjälpa mig att åka runt och sälja mina väskor.

Att det blev väskor berodde på att en kamrat hade frågat om han inte kunde ta med några väskor i bilen när han åkte land och rike kring och sålde pianon för den agentur han tagit över efter faneräventyren.

När pianomarknaden vek till förmån för elektroniska instrument sålde han agenturen och så blev det väskor på heltid fram till pensioneringen 2003.

– Jag har hunnit med mycket under mina år och har bland annat rest mycket i Asien och Kina. Där åt jag också hund för första och enda gången utan att veta vad det var. Det var inte så illa, konstaterar Bengt-Göran.

Efter pensioneringen flyttade paret till Kåseberga där de bodde i 17 år tills hustrun avled 2013. Senare träffade han sin nya sambo Britt Persson som lockade honom tillbaka till Malmö där de bor idag.

– Nu skriver jag böcker, berättar han och tar fram ett exemplar av den första boken Ekorrhjulet.

– Det är första delen i en trilogi och jag håller just nu på och skriver den tredje och sista delen. Det är kul eftersom jag kan väva in händelser och platser ur mitt liv i böckerna.

– Min sambo tycker dock att jag sitter för mycket framför datorn och vill att jag ska hjälpa till här hemma istället. Därför frågade jag doktorn senast jag var på vårdcentralen om jag inte kunde få ett intyg på att jag är för sjuk för att städa. Det fick jag inte, skrattar han.