Det kan hända sig en alldeles vanlig februaritisdag. I en ordinär konsertsal full med sportlovsstimmiga barn som med nöd och näppe håller sig stilla. Utanför skiner en bleksiktig sol över currywurstvagnen och gatuarbetena går sin gilla gång. Kanske kurrar magen lite, eftersom du inte hunnit äta lunch än. Plötsligt känner du att ögonen är våta. Det är en Puccini-aria som får någonting att väckas inombords. Därefter kommer en Pusjkin-tonsättning av Rachmaninov och du får känslan av att lyfta. Du liksom svävar iväg från stolsraderna, märker inte längre de rastlösa barnen och glömmer allt vad hunger heter.