Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ann Lingebrandt: Ingmar Bergmans studie i manlig ömklighet

Ingmar Bergmans "Till glädje" är en kärleksförklaring till orkestern och kollektivets enastående kraft.

"Till glädje" hade premiär 1950.Bild: Louis Huch/AB Svensk Filmindustri
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det kan hända sig en alldeles vanlig februaritisdag. I en ordinär konsertsal full med sportlovsstimmiga barn som med nöd och näppe håller sig stilla. Utanför skiner en bleksiktig sol över currywurstvagnen och gatuarbetena går sin gilla gång. Kanske kurrar magen lite, eftersom du inte hunnit äta lunch än. Plötsligt känner du att ögonen är våta. Det är en Puccini-aria som får någonting att väckas inombords. Därefter kommer en Pusjkin-tonsättning av Rachmaninov och du får känslan av att lyfta. Du liksom svävar iväg från stolsraderna, märker inte längre de rastlösa barnen och glömmer allt vad hunger heter.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen