Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ann Lingebrandt: Ingmar Bergmans studie i manlig ömklighet

Ingmar Bergmans "Till glädje" är en kärleksförklaring till orkestern och kollektivets enastående kraft.

"Till glädje" hade premiär 1950.Bild: Louis Huch/AB Svensk Filmindustri
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det kan hända sig en alldeles vanlig februaritisdag. I en ordinär konsertsal full med sportlovsstimmiga barn som med nöd och näppe håller sig stilla. Utanför skiner en bleksiktig sol över currywurstvagnen och gatuarbetena går sin gilla gång. Kanske kurrar magen lite, eftersom du inte hunnit äta lunch än. Plötsligt känner du att ögonen är våta. Det är en Puccini-aria som får någonting att väckas inombords. Därefter kommer en Pusjkin-tonsättning av Rachmaninov och du får känslan av att lyfta. Du liksom svävar iväg från stolsraderna, märker inte längre de rastlösa barnen och glömmer allt vad hunger heter.
Det är sångelever från musikhögskolan i Malmö som gästar Dunkers för en lunchkonsert och sjunger om längtan och trängtan så att taket lättar.
Ingmar Bergman har sagt många minnesvärda saker om musik och en av de bästa formulerar Victor Sjöström i rollen som dirigent i filmen ”Till glädje”: ”En glädje som är så stor, så särskild, att den ligger bortom smärtan och den gränslösa förtvivlan. Ni förstår, det är en glädje bortom allt förstånd.”
Jag tror att bara musiken – och poesin – kan röra oss på det där sättet bortom förståndet. Ge känslan av något odefinierbart större.
Ingen har väl missat att Ingmar Bergman firar hundra och själv hyllar jag årets mesta demonjubilar genom att se ”Till glädje”, inspelad i Helsingborg och Arild. Den hör visserligen inte till Bergmans storfilmer, men den är verkligen inte den minst intressanta. Dialogen känns stundtals föråldrad intill den ofrivilliga komikens gräns. Huvudpersonen, violinisten Stig som spelas av Stig Olin, är alldeles odräglig med sina konstnärsfloskler, teatraliska svartsyntheter och puerila känslokast, och jag har svårt att övertygas om hans charm. Lika svårt är det att begripa hans hustru Martas (Maj-Britt Nilsson) oändliga tålamod och överseende. Hon är den första kvinnliga orkestermedlemmen, men ger upp sin karriär för att bli hemmafru. Ändå känns samtidens hårda mottagande – Harry Schein drämde till med ”snudd på Edvard Persson-filosofi” – orättvist.
Filmen är på många sätt fängslande, inte bara för de rikliga Helsingborgsvyerna anno 1949. ”Den här sakramentskade stan där det bara äts och äts!” häver den godmodigt koleriske Victor Sjöström ur sig, men stan gör sig onekligen på bild.
Det är en film där den klassiska musiken står i centrum, med långa scener från repetitioner och konserter i en tid när klassisk livemusik var ovanlig på vita duken. Och det är en kärleksförklaring till orkestern, som utan överdådiga resurser och snillrika talanger harvar på och tillsammans ändå försöker åstadkomma den stora konsten, här i form av Beethovens nia. Som chef på stadsteatern hade Bergman studerat symfoniorkesterns ”dödsföraktande arbete” på plats.
Sedan bråkar regissören ordentligt med sitt eviga tema om den stora konsten och konstnärens roll. I Bergmanpodden, som finns till lyssning på SR Play, kallas filmen ett av hans mest självbiografiska, och självkritiska, verk. Det är ett porträtt av mannen som Bergman var rädd att vara. Han som tror sig vara ett geni, men inte är mer än en medelmåtta. Vilken oerhörd skräck: att kalla sig konstnär och bara göra sig löjlig.
Victor Sjöström, som försvarar det strävsamma arbetsbiets plats, framför ännu en nyckelreplik när han påpekar att ”musik är ett mål och inte ett medel”. När den ärelystne Stig får sin stora chans att stå i rampljuset som solist – en möjlighet till ett genombrott som kanske kan ta honom ända till Stockholm! – gnisslar fiolspelet plågsamt falskt.
För en tidningsnostalgiker är filmen värd att se bara för scenen när en hoprullad Helsingborgs Dagblad dimper ned i brevinkastet. Där står en fullständigt förödande recension: efter omdömet ”detta tämligen onödiga självmord” ligger karriärdrömmarna i grus. Tänk en tid när dagstidningskritiken kunde ha en så avgörande betydelse!
Det går att se ”Till glädje” som en studie i manlig ömklighet, eller en moralitet om att nötas ner av livet tills man nöjer sig med vad man har. 2018 fungerar den också som en #metoo-påminnelse om att det inte krävs genialitet för att bete sig svinaktigt.
På hjärtat har den ett budskap om kollektivets enastående kraft, hur man tillsammans skapar något mycket mäktigare än vad individen är förmögen till.
Framförallt lär vi oss nog ändå att större än allt är konsten.
Gå till toppen