En vacker nacke kan få hela världen att omvandlas. I Karin Boyes tredje roman ”Kris” från 1934 håller den tjugoåriga Malin på att slitas isär av ångest, när hon en dag plötsligt lägger märke till flickan i bänken framför. Vid åsynen av Sivs halspelare stillnar allting omkring henne och de oroliga tankarna domnar bort. Vad är det för känsla hon drabbats av? Helst vill hon inte klä den i ord: ”Ge det inget namn, låt det vara som det är, i mitt blod och mina ögon, som liv och sav! Nyskapelsens under behöver inga namn.”