Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kär återkomst för Manze och en orkester på bästa humör

Henrik Halvarson har lyssnat till den sjätte konserten i Helsingborgs konserthus serie "Synderna". Här är recensionen.

Andrew Manze gästade på nytt Helsingborgs konserthus i söndags.Bild: Chris Christodoulou

Synderna: Girighet

KONSERT · KLASSISKT

Helsingborgs symfoniorkester, Mårten Larsson, oboe, Magnus Nilsson, fagott, Andrew Manze, dirigent.

Helsingborgs konserthus, söndagen den 4 mars.

Varje gång Andrew Manze kommer tillbaka till Helsingborgs konserthus artar det sig till att bli säsongens höjdpunkt. Redan när han böjer sig ned efter mikrofonen går det som en varm stöt genom publiken. Förväntan inför hans enkla men roande presentationer är påtaglig i salongen.
När han sedan börjar dirigera är det som att svepas in av ett varmt täcke av toner. I Anton Bruckners Symfoni nr 2 mejslade han kärleksfullt ut partiturets fina detaljer så att det var som att lyssna till symfonin för första gången. Hans tempi var raska utan att de kändes stressiga. Han gick heller inte i stå som en hel del Bruckner-dirigenter, som verkar vara ute efter göra musiken till bara en andaktsstund. I finalen lyckades han dessutom undvika den vanliga fällan att stycka upp satsen i korta avsnitt som inte verkar ha med varandra att göra. Med HSO tillbaka igen efter USA-turnén på synbarligen bästa humör kunde tydligen inget gå fel.
Det gällde även det otursförföljda "Musica concertante" för oboe, fagott och orkester som orkesterns solofagottist beställt av den italienske tonsättaren Arnaldo de Felice. Efter två inställda uruppföranden blev det äntligen av på söndagskvällen. Och det var väl värt att vänta på. Verkets blandning av dissonant stränghet och lyrisk värme var trollbindande. De långa solopassagerna i långsamt tempo hade något hypnotiskt över sig. Magnus Nilsson och oboisten Mårten Larsson var imponerande i sina respektive stämmor.
De var också generösa nog att bjuda på ett extranummer med orkester av Ennio Morricone ur filmen "The Mission".
Kommen till den sjätte dödssynden börjar min nyfikenhet tryta lite när det gäller Julia Purginas "Vortex peccatorum". Även om kvällens "Avaritia - Exploitation" spelades två gånger och att hon mellan dem förklarade styckets uppbyggnad blev framförandet lite rumphugget.
Läs också Andrew Manze om HSO:s förnyelsearbete: "Jag blev chockad"
I min krönika inför säsongen varnade jag för risken att dessa korta stycken skulle få en del att börja tröttna på Purginas musik långt innan det var dags för hela sviten. Nu är jag i alla fall där.
Gå till toppen