Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Tobias Lindberg: S + M är inte svaret.

Angela Merkel styr tillsammans med konkurrenterna.Bild: Markus Schreiber
Storkoalition som ideal? Tanken väcks åter efter helgens besked att Tysklands förbundskansler Angela Merkels kristdemokratiska CDU/CSU kan bilda en majoritetsregering med socialdemokratiska SPD.
Liberala Expressen efterlyser en koalition mellan de största partierna även i Sverige. Ett blocköverskridande regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna kan ta krafttag för landet, lyder resonemanget.
Men handlingskraften riskerar att få ett högt pris, politiskt och demokratiskt. Tala om att förstärka bilden av hur ett politiskt etablissemang – från vänster till höger – styr över medborgare som har små möjligheter att invända.
Långt ifrån alla som röstar på S och M önskar sig en regering som harvar i den politiska mittfåran. En koalition vars partier rymmer alltifrån socialister till nyliberaler skapar därför stor politisk hemlöshet. Somliga vilsna väljare låter sig lockas av populister, medan andra rent av börjar tvivla på demokratin.
I sammanhanget kan nämnas att bara två tredjedelar av de tyska socialdemokraterna sade ja till en ny storkoalition och högerpopulistiska AFD har växt väsentligt på senare år.
Tyskarnas vurm för starka regeringar beror på såväl historien som konstitutionen. Traumatiska minnen från mellankrigstiden lever alltjämt och i Tyskland måste en ny regering få aktivt stöd av en majoritet i förbundsdagen.
I Sverige räcker det att merparten av riksdagen inte röstar emot en ny ministär och minoritetsregeringar har varit mer regel än undantag. Genom alltifrån formaliserade samarbeten till uppgörelser i enskilda frågor har även svaga regeringar lyckats fatta stora beslut.
Det storkoalitioner gett Tyskland har samförståndsanda gett Sverige. Därför finns inga rimliga skäl till ett tyskt spår i svensk politik.
Gå till toppen