Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Ta populismen på allvar. Den hotar hela Europa.

Femstjärnerörelsens Luigi Di Maio efter söndagens val.Bild: Andrew Medichini
Supervalåret 2017 gick till ända utan att högerpopulister kom till makten någonstans inom EU. Det fick vissa inom de etablerade partierna att sia om ett slut på den populistiska vågen. Men de andades ut för tidigt.
När rösterna räknats efter söndagens italienska val stod det klart att en högerpopulistisk regering kommer att bildas i Rom. Frågan är bara vilka partier som ska ingå i den.
Mer än hälften av de italienska rösterna lades på populistiska partier. Störst blev Femstjärnerörelsen som med 32 procent av väljarstödet nu gör anspråk på att få leda landet. Men det gör även främlingsfientliga Lega, som blev störst inom den största koalitionen – med postfascistiska Fratelli d'Italia och förre premiärministern Silvio Berlusconis Forza Italia. Regeringsbildningen kan dra ut på tiden, men en och annan slutsats kan redan dras.
"Populismen har besegrats på alla andra håll i Europa, men den vann här", konstaterar kolumnisten Marcello Sorgi i tidningen La Stampa.
Det är alldeles för tidigt att utesluta att populistpartier inom EU kommer att vinna på nytt. Som helhet bjöd supervalåret inte på entydigt goda besked.
Visst vann socialliberalen Emmanuel Macron en övertygande seger i andra omgången av Frankrikes presidentval. Men hur lugnande var det egentligen att mer än var tredje fransk väljare stödde högerextrema Nationella frontens Marine Le Pen?
Snarlika frågor kan ställas för en rad av de andra europeiska valen.
Geert Wilders antimuslimska Frihetsparti blev inte störst i Nederländerna, men erövrade näst flest röster. I Österrike fick högernationalistiska FPÖ visserligen inte hela makten, men ändå flera tunga ministerposter. Och även om Angela Merkels kristdemokrater – CDU/CSU – kan fortsätta att styra tillsammans med socialdemokraterna SPD i Tyskland, så var det främlingsfientliga AFD som stod för den största framryckningen i höstens val till förbundsdagen.
Det politiska landskapet i Europa är inte längre vad det har varit. Populistiska partiers framgångar är inte det enda som ändrat på det, de nationalistiska och främlingsfientliga dragen har många av dem gemensamt med reaktionärt konservativa krafter i det forna Östeuropa. Inom EU-samarbetet går den så kallade Visegradgruppen – Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien – allt oftare sin egen väg. En uttalat illiberal väg, bort från den liberala demokratiska världsordning som verkade ha vunnit slutgiltigt när Muren föll 1989.
Detta läge ställer särskilt höga krav på ledarskapet inom EU framöver.
De viktigaste faktorerna finns för att föra unionssamarbetet framåt. I Paris som Berlin kommer EU-entusiastiska regeringar att driva på reformarbetet. Det handlar om alltifrån eurosamarbetet till unionens gemensamma migrationspolitik. Med Emmanuel Macron och Angela Merkel som radarpar kan förhandlingarna fortfarande lyckas. Men naturligtvis försvåras arbetet av populisternas frammarsch i Italien. Missnöje med den europeiska migrationspolitiken är en viktig del av förklaringen till deras framgångar och EU-kritikerna dominerar nu i landets parlament.
Till råga på allt måste EU hantera de känsliga frågorna parallellt med kärvande förhandlingar om villkoren för Storbritanniens utträde ur unionen.
För strategerna inom EU gäller det nu inte minst att ställa rätt frågor för att finna rätt svar. Istället för att förfasas över populismens landvinningar finns det skäl att fundera på varför den breder ut sig.
Det är uppenbart att de etablerade partierna inte har lyckats ge väljarna vad väljarna vill ha. Lyhördheten har brustit på många håll och politiken som lanserats har ingett för litet förtroende.
Även om detta i första hand är problem att hantera på nationell nivå måste en del av lösningarna sökas inom EU. Ingen kan längre blunda för att populismen är ett reellt hot mot sämjan och samarbetet i hela Europa.
Gå till toppen