Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Tro och politik. I skilda båtar.

Islamism i svensk politik? En mardröm. Partierna har ansvar för att hålla rent. Tolerans mot de intoleranta kan förgöra toleransen.

Religionsfrihet. Eid al-fitr i Malmö 2015.Bild: Anna K Eriksson/TT
Omar Mustafa tvingades lämnade Socialdemokraternas partistyrelse bara en vecka efter att han blivit invald våren 2013. Då flyttades fokus från varför han inte var lämplig till en snyftdebatt om hur svårt det är att vara muslim i svensk politik. Om mediedrev och islamofobi. Om skilda måttstockar.
Nonsens. Måttstocken var densamma som för alla. Problemet var att den inte användes.
Det handlade inte om att Omar Mustafa är muslim, religion är en privatsak. Det handlade om att han som ordförande för Islamiska förbundet hade bjudit in talare med antisemitiska och homofoba åsikter, det handlade om hans värderingar. Valberedningen hade inte gjort sitt jobb och nagelfarit kandidaterna. Medierna gjorde sitt jobb och avslöjade hur det låg till.
När S vill styra landet måste landet veta vilka värderingar som styr S.
Fem år har gått och det här kunde ha varit ett uppmärksammat enskilt fall och undantag i svensk politik, för andra partier att dra lärdom av. Men det finns udda kopplingar också i andra partier:
Abdirizak Waberi satt i riksdagen för Moderaterna trots bisarra uttalanden, bland annat för månggifte, och trots att han varit ordförande i Islamiska förbundet i Sverige och vice ordförande i Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe, FIOE.
Miljöpartiets Mehmet Kaplan tvingades lämna regeringen efter avslöjanden om hans umgänge med islamister och neofascister. Yasri Khan (MP), som fick gå i samband med handskakningsdebatten 2016, hade uppdrag i organisationer med kopplingar till brödraskapet.
Och i måndags uteslöts två centerpartistiska nämndemän efter att en uppmärksammad friande dom i ett misshandelsmål som bland annat motiverades med att offrets familj var mindre ”fin” än mannens och att det var dubiöst att kvinnan vände sig till polisen och inte till familjen.
Så partiet reagerade snabbt och resolut?
Nej, tvärtom borde C redan 2006 ha stoppat Ebtisam Aldebe, efter att hon i SVT:s Rapport efterlyste muslimsk arvsrätt i Sverige. I stället fick hon kandidera till riksdagen och tillämpa lagen, som nämndeman. Hon fanns dessutom med på listan inför höstens riksdagsval.
Nämnas kan också att hennes man Mahmoud Aldebe har varit aktiv i nätverk influerade av Muslimska brödraskapet och bildat opinion för islamisk särlagstiftning i familjefrågor. Guilt by association? Nej, men inget tyder på att Ebtisam Aldebe inte skulle dela sin makes syn på just familjerätt.
Centerpartiet är i desperat behov av fler personer med utländsk bakgrund på sina listor. Men så sent som i december, då Aftonbladet (19/12) skrev att C var sämst på mångfald, varnade Sakine Madon i VLT för mångfaldspanik: ”I jakt på ytlig mångfald, och med röstfiske i siktet, sätter partier etnicitet eller religiös tillhörighet före åsikter och värderingar.”
Det handlar inte bara om C. Och det som nu avslöjats i partiet är ingen isolerad företeelse, vilket framgår av docent Aje Carlboms rapport Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring? som beställts av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Den handlar om hur Muslimska brödraskapet agerar i Väst och Carlbom visar att dessa islamister söker politiskt inflytande också i Sverige.
Då står problemen på rad:
Islamister skiljer inte på religion och politik, islam genomsyrar allt. De vill bygga ett muslimskt parallellt civilsamhälle med egna förskolor, skolor och föreningar – vilket förhindrar integration. Ekonomiskt stöd från majoritetssamhället hjälper till, trots att deras budskap undergräver värdegrunden i samhället och bidrar till polarisering; ”vi och dom”.
Identitetspolitiken förstärker tendensen. Islamisterna betraktas som talesmän för alla muslimer. De som får ta smällen är andra muslimer, inklusive de sekulära, som då också uppfattas som reaktionära och intoleranta.
Det här handlar om mer än makarna Aldebe eller Centerns blinda fläck. Det handlar om religionernas återkomst i politiken, om att sekulariseringen hotas och om risken för att tolerans mot de intoleranta leder till toleransens död.
Det borde vara självklart att majoritetssamhället håller organisationer med ideologisk koppling till Muslimska brödraskapet på armslängds avstånd. Det borde vara självklart för svenska partier att inte lyfta fram personer som ifrågasätter grunden för hela vårt samhällssystem.
Enklare sagt än gjort, för den som larmar om islamisternas inflytande riskerar att pekas ut som främlingsfientlig eller islamofobisk. Men det gäller att skilja mellan religionen och politisk islam, mellan muslimer och islamister, mellan tro och världslig makt.
Sverige förändrasoch också de som vuxit upp på annat håll ska vara med och fatta beslut. Men lika självklart – A och O för att det mångkulturella samhället ska fungera – är att svensk lag gäller alla. Särskilda lagtolkningar och undantag för vissa invånare är otänkbart. Alla måste också respektera demokrati, jämlikhet och jämställdhet, åsiktsfrihet och varje individs rätt att välja sitt liv samt religionsfriheten – också frihet från religion.
Det här är grundbulten.
Punkbandet Ebba Grön kan ha rätt i att staten och kapitalet sitter i samma båt. Men staten och trossamfunden har egna flytetyg, tack och lov.
Gå till toppen