Varför är alla höghus trista modernistiska lådor? Ola Thuvesson gjorde en enkät p Campus för att undersöka vilken stad framtidens medborgare helst ser. Resultatet borde chocka arkitektbyråer och stadsplanerare.

Diskussionen om höghus handlar om höghuset som form men också om dess estetiska utryck. Det fristående höghuset har, som Henrik Ranby visar (kultursidan 3/3), ofta gjorts till handlingskraftens egen symbol. Så mycket enklare är det för en viss typ av män att räkna våningar istället för att försöka tävla i inbjudande portar, harmoniska fönsterinramningar, mönstermurning, smäckra balkongräcken eller spännande torn.

Att bygga högt behöver emellertid inte nödvändigtvis innebära att man bygger ett ”höghus” där alla estetiska ambitioner syftar till att få huset så högt som möjligt. Istället kan förhållandevis höga hus placeras ganska tätt och ”kamoufleras” till ”vanlig stadsmiljö” med hjälp av klassisk urban estetik.

För att illustrera detta har jag valt en hotellbyggnad i centrala Helsingborg (Radisson Blue vid Mäster Palms plats). Den övre bilden visar det hus som sedan ett par år står klart på platsen medan den nedre bilden visar samma byggnad som jag har modifierat en aning. Notera att i den modifierade varianten inryms en till två bonusvåningar!

Den version som faktiskt byggdes är utförd i en modernistisk tradition. Denna stil har sitt ideologiska ursprung bland 1920-talets futurister och maskinmetaforer även om den i Sverige mest förknippas med de stora stadssaneringarna på 1960-talet. Utmärkande för sådan arkitektur är att dess fasader saknar inramning så att de inte har någon början eller något slut. Fasaderna ska kunna vara oändligt breda eller höga – perfekta för höghus. Det finns heller inga markerade partier på fasaden och ett minimum av variation och detaljer är ett hyllat ideal. Dekorationer i syfte att visa betraktaren omsorg, glädje och vänlighet är ett direkt stilbrott och skulle ses som ett tecken på svaghet hos arkitekten och byggherren. Fasaden ska signalera snabbhet och handlingskraft; för människor som vet vad de vill och är på väg - någon annanstans.

Den modifierade versionen är utförd i en mer klassisk stil. Fasaden ska enligt detta tankesätt vara greppbar och ”inramad”. Fasaden är varierad i syfte att ge ögat en första känsla av harmonisk helhet och sedan linjer och detaljer att upptäcka. Fasaden och balkongerna ger byggnaden en förankring på platsen och bidrar till att sänka tempot. Det finns helt enkelt lite mer för betraktaren att titta på och därmed blir det attraktivare att stanna längre, vilket på alla sätt är förenligt med dagens gängse sociala och kommersiella mål för stadskärnor.

Men i stället för att bara diskutera arkitektur och stadsmiljö kan vi mäta vad som uppskattas. I en demokrati finns det egentligen bara ett sätt att ta reda på vad människor vill ha för stadsmiljöer, och det är att fråga ”Vad gör en plats attraktiv?”. Viktigt är också att visualisera alternativ. Att välja mellan bilder och fotografier är så mycket enklare än att beskriva miljöer i ord.

I syfte att studera stadsmiljöpreferenser genomförde jag i januari och februari 2018 en undersökning bland studenter på Campus. De 462 studenter som deltog representerar följande utbildningsprogram: retail management, turism management, health management, strategisk kommunikation, socionomprogrammet, lärarutbildningen samt byggnadsingenjörer med inriktningen arkitektur.

De här studenterna är unga, digitala, moderna, utåtriktade och ambitiösa. Studenterna förbereds för en arbetsmarknad på vilken de långt fram på 2060-talet ska ansvara för och utveckla människor, organisationer, näringsliv och platser. Vi kan kalla grupperna för ”professionella stadsmiljöanvändare”.

Vad tycker då den här studentgruppen om stadsmiljöer? I en mycket enkel enkät ombads alltså studenterna svara på vilken version av byggnaden i bildens mitt som gör stadsmiljön mest attraktiv. Det visade sig att 438 av de 462 studenterna föredrog den klassiska versionen av huset, medan endast 25 föredrar den modernistiska (och byggda) versionen av huset. Som ”professionell utformare” av stadsmiljöer (kommunpolitiker, arkitekter och fastighetsbolag) bör man då ställa sig frågan om stadsmiljöer ska utformas för att underlätta - eller motarbeta – de professionella användarnas delaktighet i samhällsbyggandet.

Ska vi fortsätta säga att avskalad, steril och kantig arkitektur ger de bästa stadsmiljöerna? Ska ännu en generation få höra att de ska vänja sig vid modernismen?

Omräknat i procent talar vi alltså om 95 mot 5, vilket är detsamma som ett rejält underbetyg till de representanter för politiken, professionen och profiten som ger oss den här typen modernistiska stadsmiljöer.

De kommer självfallet fortsatta att bygga sådana här hus eftersom de inte kan eller vill annat. Men de bör vakna upp från illusionen om att de tolkar nutiden - eller hjälper framtiden.