Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Bara den som brinner kan bli utbränd

På tio år har sjukskrivningarna på grund av stress fördubblats i Sverige. Ökningen drabbar främst kvinnor. Inte för att de är känsligare, utan för att de har arbeten där risken att bli sjuk är större.
Undersköterskan Petra är en av dem som blev utbränd av jobbet – i ett av världens mest jämställda länder. Vi följde hennes väg tillbaka mot arbetsmarknaden. Den gick via ett rehabiliterande stall på den skånska landsbygden.

I många år jobbade undersköterskan Petra hårdare än hon mådde bra av – tills kroppen och hjärnan inte orkade längre. Vägen tillbaka till arbetslivet har gått genom ett rehabiliterande liv i naturen – och hästgården.Bild: Emil Langvad

En ovanlig dag på jobbet

Det är fredag och arbetsveckan närmar sig slutet. Fem trappor upp i ett hus vid Bergsgatan i Malmö sitter Petra vid datorn för att summera veckans intervjuer.
Ännu en omgång frivilliga Malmöbor har kommit till lokalerna som Lunds universitet hyr på Möllevången. De har berättat om sina matvanor och annat vardagligt. Testledaren Petra har antecknat deras berättelser, vägt dem, mätt lungfunktion, blodtryck och en massa andra saker som kan hjälpa forskarna att hitta ett samband mellan livsstil och sjukdomar.
En kollega har varit sjukanmäld hela veckan. För att slippa lämna återbud till inbokade besök har Petra undersökt dessa personer också – sprungit lite fortare, som hon uttrycker det.
Nu sitter Petra vid bildskärmen och betraktar det välbekanta testformuläret. Hon begriper inte ett dugg av det hon ser.
Hon avslutar programmet och startar om. Fortfarande lika obegripligt.
Bild: Janerik Henriksson/TT
Hon plockar fram instruktionspärmen och läser i manualen. Javisst ja. Men när hon återvänder till bildskärmen för att utföra anvisningarna vet hon ändå inte hur hon ska bära sig åt – för hon har fullständigt glömt bort vad hon nyss läste.
Samtalet till IT-supporten ger samma resultat; Petra förstår inte vad han säger.
Nu struntar vi i det här och går hem, säger hennes kollega till slut. Så önskar de varandra trevlig helg.
Det är i alla fall ingen hjärntumör, för jag känner mig inte sjuk. Men min hjärna fungerar inte längre.
Petra minns ingenting av den helgen. Men hon vet att hon på måndagen ringde sin läkare på vårdcentralen, grät och bad om hjälp.
– Något är fel men jag begriper inte vad det är, sa hon. Det är i alla fall ingen hjärntumör, för jag känner mig inte sjuk. Men min hjärna fungerar inte längre.
Hon fick en akuttid. Efteråt sa hennes husläkare:
– Du har ett utmattningssyndrom. Jag sjukskriver dig en månad. Men du får vara beredd på tre.
– Herregud, tre månader? Det är ju jättelänge, invände hon.
Nu har det gått fyra och ett halvt år, och Petras hjärna fungerar fortfarande inte.
Återträff för patienter på Humlamaden Rehab utanför Veberöd. Specialistsjuksköterskan Lis-Lott Andersson har drivit hästgården sedan 1990-talet.Bild: Sandra Henningsson

En solig dag på hästgården

Gården heter Humlamaden Rehab och ligger utanför Veberöd. I hagen betar ett par ponnyer det första gröngräset. Från skogen hörs intensiv fågelsång. På bordet under det blommande körsbärsträdet har värdinnan Lis-Lott Andersson dukat fram kaffe. Fjorton kvinnor sitter på utbredda filtar i gräset och hör vad hon har att berätta.
Lis-Lott Andersson är specialistsjuksköterska och certifierad ridterapeut. Hennes verksamhet på Humlamaden började 1991 med en ridskola för barn, men vidgades och fördjupades i takt med insikten om vad naturen betyder för vårt psykiska välbefinnande – och vår återhämtning. På Humlamaden bedriver Lis-Lott Andersson det som kallas naturunderstödd rehabilitering, NUR.
Nu påminner hon oss om alla de hundratusentals år som människan, Homo sapiens, har funnits. Och om de få årtionden som har gått sedan vi lämnade livet på landet för att flytta till staden.
Läs mer: Nästan bäst i världen – men striden om jämställdhet är inte över
Samhället har förändrats i ett rasande tempo, hjärnan behöver fortfarande naturen för att vi ska må bra. Återhämta oss.
– Att drabbas av utmattning är som att få ett sår på insidan, säger Lis-Lott Andersson. Det syns inte utanpå, men behöver få tid att läka.
Samt förutsättningar. Dessa finns i naturen.
–Vi människor är biologiska varelser, lämpade för att vara i naturen. Där känner vi oss lugna, där kan vi få läkning.
Alla de fjorton kvinnorna har kommit till Humlamaden Rehab på ordination. De vet hur det känns att vara sjuk av utmattning. När föredraget är slut ska de bara vara stilla.
– Nu är det njutstund, förkunnar värdinnan.
Någon sätter sig hos en av hästarna, en annan lägger sig i hängmattan. Petra vandrar genom hagen bort till en väntande vilstol.
– Den här stolen blev min räddning, berättar hon.
Den här stolen blev min räddning, säger Petra.Bild: Sandra Henningsson

En snabb titt i statistiken

Under 2016 blev drygt 33 000 svenskar sjuka av stress. Det var nästan tio gånger så många som tio år tidigare.
Detta visar Socialstyrelsens statistik. ”Anpassningsstörningar och reaktion på svår stress” heter diagnosen på läkarspråk.
Två av tre drabbade är kvinnor. De står för nästan hela ökningen på senare år.
Sjukskrivningarna med anledning av psykiska diagnoser har fördubblats på sex år, visar Försäkringskassans siffror. Idag är en psykiatrisk diagnos den vanligaste orsaken till att en person är sjukskriven länge. Hösten 2017 fanns det 77 547 sådana pågående sjukfall. Mer än hälften av sjukfallen har med stress att göra. Det tar lång tid att bli så bra att man kan börja arbeta igen.
Allt fler kommer att ha varit sjukskrivna i tre, fyra år eller mer, varnar Försäkringskassan. De långa sjukfallen är många fler än vad som syns i statistiken. Petra är inte den enda som har blivit utförsäkrad trots att hon inte blivit frisk, och nu tvingas använda sin a-kassa.
”Chansen att komma tillbaka i arbetslivet minskar avsevärt med ökande längd på̊ sjukskrivningen. Därför är det viktigt att analysera utvecklingen av de långa sjukfallen, inte minst för att kunna forma åtgärder så att sjukskrivna personer inte i onödan lämnar arbetsmarknaden i förtid.”
Så står det i Försäkringskassans rapport.
Bild: Janerik Henriksson/TT

En sommardag på kaféet

– Jag är fyrtiosju år gammal, säger Petra och rör om i sin kaffekopp. Så det finns många år kvar att jobba. Jag vill uträtta något.
Det har hon alltid velat. Så länge Petra kan minnas har hon hon velat vara lite duktigare, velat springa lite fortare. Hon är undersköterska i botten, arbetade länge inom akutsjukvården, på vårdcentral och senare inom forskning. Jobbet som testledare på Lunds universitet kändes som en stimulerande utmaning. Tills det small.
Läs mer: Ett år av kamp för kvinnofrid – i och utanför rätten
Idag saknar hon en arbetsplats att komma till. Kollegor att träffa.
– Jag känner att jag kan uträtta något med mina erfarenheter och min utbildning. Men jag kan inte läsa, bara några rader i taget. Jag minns inte när jag läste en bok senast.
Jag är stark fysiskt. Jag har två hundar som jag går ut med och jag cykeltränar för jag tycker det är bra för skallen. Mina problem syns inte utanpå.
Ändå ser hon ut som hälsan själv. ”Petra har ett fräscht yttre”, som det står i en av Försäkringskassans testrapporter.
– Jag är stark fysiskt. Jag har två hundar som jag går ut med och jag cykeltränar för jag tycker det är bra för skallen. Mina problem syns inte utanpå.
Det är som en bekant sa till henne en gång: Tänk om man hade blivit grön av att vara utbränd, då hade ingen ifrågasatt diagnosen.
Patrik Grahn, professor i miljöpsykologi och landskapsarkitektur, tog initiativet till rehabiliteringsträdgården i Alnarp.Bild: Jenny Leyman

En läkande trädgård i Alnarp

– Detta handlar inte om att förändra det som gör oss sjuka, utan göra oss mer kapabla att stå ut med det, säger professor Patrik Grahn och betraktar sina åhörare i den stora hörsalen på lantbruksuniversitetet.
Det är den tionde mars 2017. Öppet hus på SLU i Alnarp. Patrik Grahn är landskapsarkitekt och har ända sedan 1980-talet ägnat sitt forskarliv åt ämnet ”Betydelsen av naturupplevelser för människors hälsa och välbefinnande”.
Det är nästan på dagen femton år sedan Patrik Grahn slog upp grindarna till det som länge varit hans dröm: en rehabiliterande trädgård.
Tanken var att på tjugotusen kvadratmeter grönska skapa en miljö där människor med psykiska sår kunde vistas och läka, promenera eller bara vara, lyssna på fågelsång, hacka ogräs, beskära buskar, odla grönsaker eller göra ingenting.
Rehabiliteringsträdgården i Alnarp blev ett ”living lab” där Patrik Grahn kunde testa sina teorier. Nu är det långvariga försöket avslutat och många har kommit till Alnarp för att höra hur det gick.
Två av tre led av utmattningssyndrom när de kom hit, nästan alla de övriga av depression.
Nio av tio var kvinnor. Sju av tio över fyrtio år, fyra av tio över femtio.
Detta brukar börja i trettioårsåldern som olika besvär, sedan blir de sjuka vid fyrtio.
De allra flesta som drabbas av detta är tjänstemän i mellanställning. Sjuksköterskor och lärare är de vanligaste yrkesgrupperna.
– Detta brukar börja i trettioårsåldern som olika besvär, sedan blir de sjuka vid fyrtio, sammanfattar Patrik Grahn.
Läs mer: Papporna måste ta klivet fram när föräldraledigheten blivit en kvinnofälla
Till rehabträdgården kunde man komma för behandling i åtta, tolv eller tjugofyra veckor. Ju längre tid desto bättre, lyder slutsatsen.
Av dem som var här i tjugofyra veckor kunde nästan hälften återgå i arbete efteråt.
I behandlingen ingår flera stödjande aktiviteter, så själva trädgårdens effekt kan vi inte separera från det andra, säger Patrik Grahn.
Det är skillnad på trädgård och trädgård, inskärper forskaren. Det finns faktiskt trädgårdar som är stressande:
– Många som har egna trädgårdar har dem för att visa upp för grannarna. Som en prestation. Vi har rått dem att skapa sin egen Alnarpshörna, som bara är till för dem själva. Och det har de gjort.
Det finns ingen ensam åtgärd mot utbrändhet. Men den naturunderstödda rehabiliteringen har visat goda resultat.
Barnpsykiatern Hong Qi ligger på hästryggen i Humlamaden Rehab. Du ska spänna av så totalt att du och hästen nästan delar blodomlopp, säger Lis-Lott Andersson.Bild: Peter Frennesson

En kines på hästryggen

Den åttonde mars 2017 var Lis-Lott Andersson på träff med företagarföreningen i Veberöd. Byns kvinnliga entreprenörer sågs på en restaurang. Det blippade till i mobilen, ett sms från en kinesisk läkare som forskar i Lund.
Han hade varit på Humlamaden vintern före, när barnpsykiatern Hong Qi från Shenzen var på studiebesök.
Ingen vet varför autism bland barn har blivit så mycket vanligare i Kina på senare år. I storstaden Shenzen är det kris i psykiatrin. Hong Qi hade hört talas om Humlamaden och reste till Veberöd med sina kollegor för att se vad naturunderstödd terapi är för något.
Lis-Lott Andersson hälsade på sin gäst och bad henne lägga sig på hästen Trollas rygg.
– Du ska spänna av så totalt att du och hästen nästan delar blodomlopp, sa hon.
Efteråt vittnade den kinesiska läkaren om en sällsam upplevelse.
– Alla tankar försvann. Kvar fanns bara förnimmelsen av hästens värme och närhet, sa Hong Qi.
Nu, några månader senare, har hon bett tolken i Lund att sms-a.
”Kan du skicka lite av bilderna från Humlamaden, så att vi kan visa dem på vår presentation för politikerna här i Shenzen?”
Vad Humlamaden heter på kinesiska vet Lis-Lott Andersson inte, men nu ska den skånska hästterapin på export till Guangdong-provinsen.
Bild: Emil Langvad

En ny gäst på hästgården

Petras läkare skrev en remiss till en kbt-terapeut. Du måste inte vara perfekt, löd terapeutens budskap.
– Det var som att programmera om skallen: Man måste inte prestera hela tiden. Det är okej att ha maskrosor i gräsmattan, det är ingen katastrof att barnen har spillt på tröjan. Det här good enough som alla pratar om, har jag fått banka in i skallen.
Kbt-terapeuten var hästintresserad och kände Lis-Lott Andersson. Humlamaden Rehab kanske är något för dig, sa hon. Kanske det, sa Petra som levt med hästar och hundar i hela sitt liv.
Lis-Lott Andersson hälsade välkommen och berättade vad som gällde: ett inrutat liv. Måndag, onsdag och fredag, från nio till två, i åtta veckor. För Petra kändes det som att gå från noll till hundra.
– Först grät jag och fick hjärtklappning. Men så bestämde jag mig för att satsa. Vad är åtta veckor mot hela livet?
Tänk dig att sitta i en hästbox med filtar om dig och klia en hårig ponny, man kan ju inte må dåligt...
Det tog några veckor innan hon kunde landa.
– Tänk dig att sitta i en hästbox med filtar om dig och klia en hårig ponny, man kan ju inte må dåligt...
Många vinterdagar satt hon i den hängande vilstolen med fleece, mössa, en tjock jacka och två stallfiltar om sig. Slumrade. Lyssnade på hackspettar.
– Känslan som jag hade i den gungan kan jag fortfarande plocka fram och använda mig av. Det är som en gudagåva.
På Humlamaden Rehab kan långtidssjukskrivna börja arbetsträna i sin egen takt.Bild: Sandra Henningsson

En snabb titt på riskerna

En av tjugo i det svenska arbetslivet har symtom på utmattningssyndrom.
Så står det på webbsajten Uppdrag psykisk hälsa. Ett samarbete mellan Sveriges kommuner och landsting och regeringen.
Sannolikheten för att insjukna i en depression före sjuttio års ålder är 27 procent för män och 43 procent för kvinnor.
Betyder det att kvinnor är känsligare?
Nej. ”Forskning visar att kvinnor och män med liknande arbetsvillkor utvecklar i lika hög grad depressionssymptom respektive symptom på utmattning.”
Kvinnor har helt enkelt arbeten där risken att bli sjuk är större.
Den vanligaste gruppen är de som har en tredje part, svarar Lis-Lott Andersson på frågan vilka yrkesgrupper som är vanligast på Humlamaden.
– De har inte bara chefen och arbetsuppgifterna, utan också en tredje part som de vill göra allt för.
I sjukvården är patienten den tredje parten, i förskolan är det barnen, i skolan är det eleverna. För dem är man alltid beredd att tänja sig lite extra, kanske mer än vad man själv mår bra av.
Allt detta är arbetsområden med en stor andel kvinnor.
Lis-Lott Andersson hoppas att Humlamaden Rehab ska bli ”laboratorium” i ett forskningsprojekt om hästunderstödd terapi.Bild: Lars Brundin

En luciamorgon i lusthuset

En gång om året bakar Lis-Lott Andersson och nu lägger hon upp resultatet: en hop lysande gula lussekatter.
Det är onsdag morgon den trettonde december 2017, och i lusthuset på Humlamaden doftar det av glögg och nytända ljus. Med detta ska dagens övningar inledas.
De tre kvinnorna som slår sig ner vid bordet har flera saker gemensamt: De är unga. De arbetar i den sektor som kallas skola-vård-omsorg.
De har alla hört en chef göra klart att det inte finns några pengar till vikarier. De gav alla järnet trots detta, ända fram till den dag då marken försvann under fötterna och hjärnan slutade göra tjänst.
Bild: Britt-Mari Olsson
De har varit sjukskrivna länge. Nu är de på väg tillbaka. Med Arbetsförmedlingens hjälp har de kommit till Humlamaden Rehab för att arbetsträna. Eller öva inför den ”riktiga” arbetsträningen.
På Humlamaden finns alltid ett stallgolv att sopa, en gårdsplan att räfsa, en vattenho att fylla.
– Något att göra i sin egen takt. En uppgift som man tydligt ser resultatet av – långt borta från skrivbordet och dess växande pappershögar, som Lis-Lott Andersson beskriver det.
Hon bjuder runt lussekatter och berättar om planen för de närmaste timmarna. Hon gör klart att det alltid är läge för en paus, en promenad eller en stund i hängmattan. Så att driften att vara ”duktig” inte tar över.
En av kvinnorna, som vi kan kalla Lina, berättar om morgonen när hennes dotter sorterade alla sina kläder i prydliga högar.
– Min första tanke var ”Åh vad du är duktig!” Men så tänkte jag: ”Åh nej, du håller väl inte på att bli som jag?”
Jag minns hur det var innan jag själv blev sjuk. Vad jag tänkte om kollegor som klagade och sa att de höll på att bli utmattade.
De andra nickar bekräftande. Ett prydligt hem är farligt för hälsan.
Men, understryker Lis-Lott Andersson: det är inte driften att vara duktig som bär skulden, utan dagens hela livspussel med ett arbetsliv som utnyttjar dem som vill göra sitt bästa.
Läs mer: Att vara hijabi i Sverige är att ständigt få frågan ”Varifrån kommer du?”
Rollistan är inte uppdelad i onda och goda karaktärer; problemet är en utbredd okunskap om hur människor fungerar. Lina nickar.
– Jag minns hur det var innan jag själv blev sjuk, säger hon. Vad jag tänkte om kollegor som klagade och sa att de höll på att bli utmattade.
Det var inga smickrande saker.
I ett stall finns mycket att göra – i sin egen takt.Bild: Emil Langvad

För fasen – det ska gå

En av de svåra dagarna i höstas pratade Petra med sin bästa väninna. Och berättade om sin arbetsträning som medhjälpare i stallet utanför Stora Harrie.
Visst kändes det fantastiskt att ha ett jobb och meningsfulla arbetsuppgifter. Men redan några enstaka timmar i veckan kändes som en utmaning, och nu skulle arbetsträningen enligt planen trappas upp till en regelrätt halvtid.
Det här kommer aldrig att gå, sa Petra.
– Men Petra, alternativet är ju inget alternativ, sa väninnan.
Och det stämmer, medger Petra.
– För vad skulle alternativet vara? Det blir ju sjukpension. Och jag har många år kvar att jobba.
Nu är vi tre veckor in på det nya året, och Petra arbetar fem timmar om dagen fyra dagar i veckan på hästgården – halvtid.
Jag tänker så det knakar: vart ska jag ta vägen? Var finns det ett arbete som jag klarar?
Hon mockar, sopar, plockar i ordning, fyller vattenhinkar, smörjer sadlar, målar staketstolpar och framför allt: packar höpåsar till de nio hästarnas tre måltider om dagen, i lagom portioner för var och en.
Alla dagar är inte goda, men med en fin dag i stallet följer stor glädje.
– Det känns fantastiskt att kunna säga att jag jobbar. Att jag ”kommer hem från jobbet”, som ju är det normala för mig.
Till det kommer tillfredsställelsen i att bidra.
– För mig är det jätteviktigt att kunna göra skillnad för någon.
”Det är rogivande att möta en hästs blick, och höra den tugga hö.”Bild: Emil Langvad
Vad ska hända efter arbetsträningen? Tillsammans med sin handläggare på Arbetsförmedlingen letar hon efter tänkbara arbetsgivare.
Någon som kan erbjuda ett ”ett fysiskt arbete som inte kräver någon större koncentration” – för att citera Försäkringskassans ord i ärendet.
– Jag tänker så det knakar: vart ska jag ta vägen? Var finns det ett arbete som jag klarar?
Läs mer: Barnmorskan: ”Hade män fött barn hade kvinnovården sett annorlunda ut.”
Hoppet står till en provanställning. Om några dagar ska Petra träffa en medarbetare på Region Skåne.
– De ska anställa ett gäng nu under 2018. Så får vi se vad det kan bli.
Kanske skulle hon kunna finnas i bakgrunden på en vårdcentral. Fylla på saker, städa rummen efter undersökningar, och annat. Det vore i varje fall en välbekant miljö för en erfaren undersköterska som Petra.
Just nu lever hon på sina a-kassedagar, således på utmätt tid.
– För fasen, säger Petra – det ska gå.
Studiebesöken på hästgården Humlamaden Rehab är många. Här en grupp studenter från SLU i Alnarp som studerar naturunderstödd rehabilitering.Bild: Lars Brundin

En grupp studenter i gamla stallet

Det här var ett stall innan vi byggde om det till konferensrum, förklarar Lis-Lott Andersson för studenterna. Längre hinner hon inte innan dörren slås upp och en stor lurvig labradoodle störtar in.
Hunden heter Lava. Studenterna kommer från SLU i Alnarp, där de går en kurs i Nature Based Intervention – ”varför och på vilka sätt naturmiljöer kan främja människors hälsa”.
Lava är en utbildad terapihund. Ögonkontakt ingår i hennes ettåriga träning. Nu lufsar hon varvet runt i föreläsningssalen och hälsar på de förtjusta studenterna, en i taget.
– En hund har förmågan att hälsa välkommen på ett kravlöst sätt. Hon får dig att känna dig sedd, förklarar Lis-Lott Andersson.
– Det är rogivande att möta en hunds blick. Det är lugnande att höra en häst tugga hö.
Nej, du måste inte kunna rida för att känna hästens närhet, lugnar Lis-Lott Andersson.Bild: Lars Brundin
Det är en dag i januari. Lis-Lott Andersson har haft kontakt med NAHC – Nature Assisted Health Care Holding AB. Ett kunskapsföretag som har rötterna i Alnarp och föddes med rehabiliteringsträdgården där.
Målet är nu att starta ännu ett forskningsprojekt inom hästunderstödd terapi, inklusive förebyggande behandling. Lis-Lott Andersson hoppas att det blir i samarbete med Region Skåne och med Humlamaden som ”laboratorium”.
Häromdagen träffade Lis-Lott Andersson en kvinna, som idag arbetar som inköpschef i Stockholm men för några år sedan led av utmattningssyndrom, så svårt att hon långa tider var sängliggande.
– Det enda hon orkade var att rida. ”Det var tur att min man förstod att jag orkade rida, trots att jag inte orkade diska”, berättade hon.
Du sitter och åker på hästryggen medan jag leder hästen, och den går aldrig fortare än promenadtakt. Du behöver inte bekymra dig om något.
Efter föreläsningen går studenterna ut i hästhagen, där det är bitande kallt men den genomvåta marken tack vare detta har blivit fast och fin.
– Hur känner man hästens närhet genom sadeln? frågar en av dem.
– Vi använder inte vanliga sadlar, utan mjuka paddar, svarar Lis-Lott Andersson.
– Om man inte kan rida?
– Vi rider inte. Du sitter och åker på hästryggen medan jag leder hästen, och den går aldrig fortare än promenadtakt. Du behöver inte bekymra dig om något.
Under hösten arbetstränade Petra på Mariette Jakobssons hästgård utanför Kävlinge.Bild: Emil Langvad

Tillbaka på en arbetsplats

Det är mars månad 2018 och Petra är på väg tillbaka till arbetslivet. Efter fem år.
För några veckor sedan skickade hon in sina papper till en HR-handläggare på region Skåne och sökte arbete.
Handläggaren kontaktade en vårdcentral. Några dagar senare var Petra på intervju, och ytterligare några dagar senare fick hon besked att hon var välkommen.
Det känns helt fantastiskt, säger Petra.
– Jag arbetar som vårdcentralsvärd. Jag finns i bakgrunden och ser till att det är snyggt och prydligt, att personalrummet och väntrummen är rena, jag spritar av skötborden, fyller på tungspatlar och annat som läkarna behöver i undersökningsrummen. Jag avlastar alla personalkategorier på olika sätt. Det känns väldigt meningsfullt.
Man går upp på morgonen, sminkar sig och gör sig i ordning, tar handväskan och ger sig iväg till arbetet – det är stort.
Hon har lång väg kvar till att vara fullt frisk, och en svår del av kampen handlar om att ”programmera om sig”.
– I stället för att ha dåligt samvete för det jag inte har gjort ska jag vara glad och stolt över det jag har gjort.
Det är så gott att närma sig livet och arbetslivet igen, säger Petra.
– Man går upp på morgonen, sminkar sig och gör sig i ordning, tar handväskan och ger sig iväg till arbetet – det är stort.
Petra har valt att inte framträda med sitt efternamn.

Så många blev utbrända

Gå till toppen