Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Live aid för demokratin

Angelica Radvolt, Nina Persson och Thomas Öberg i bakgrunden.Bild: Mats Bäcker

Vinnaren tar allt

MUSIKTEATER. Regi: Hugo Hansén. Scenografi och kostym: Helle Damgård. Koreografi: Ambra Succi. Ljus: Michael Breiner och Christoffer Gulløv. Medverkande: Kristin Amparo, Sven Boräng, Moto Boy, Li Brådhe, Mari Götesdotter, Kanyi Mavi, Ashtar Muallem, Nina Persson, Angelica Radvolt, Magdi Saleh, Sakib Zabbar, Thomas Öberg.Musiker: Malmö stadsteater, 9/3.

Den största höjdpunkten i ”Vinnaren tar allt” är för mig när Kristin Amparo, mot slutet av första akten, sjunger sin egen poetiska, uppfordrande sång ”Jag står inte ut”. Då får den dittills lite sladdriga musikkabarén fokus, inlevelse och skärpa.
Amparos starka framträdande är ett av flera enskilda nummer i en krängande berättelse om populism och demokrati. Åsa Asptjärns och Gertrud Larssons texter syr bara knappt ihop de två och en halv timmarna av sång, dans, sketch och akrobatik, av och med ett stort kollektiv.
Inledningen är trevande, med röriga koreografier och folk som klargör att de inte har någon politisk koll, men efterhand hittar föreställningen sin rytm och ton, växer och vinner.
Idén bottnar i en amerikansk förebild, det politiska artistkollektivet The citizens band från New York, som Nina Persson varit med i. Tillsammans med Gudrun Hauksdottir har hon startat den svenska motsvarigheten Medborgarbandet, och med ”Vinnaren tar allt” slår de sig ihop med Malmö stadsteater.
Men medan The citizens band kampanjade partipolitiskt för Barack Obama, så nöjer sig Medborgarbandet enligt sin hemsida med att ”få igång samtalet om demokrati, medborgarskap och vikten av att bry sig om samhället”.
Ungefär där befinner sig också ”Vinnaren tar allt”. Den genomsyras av strålande bra musik – inte undra på, titta på listan över medverkande – och några rätt vassa politiska sketchliknande nummer. Skådespelaren Mari Götesdotter excellerar, bland annat som aggressivt villrådig väljare, och här finns en obetalbar scen där Demmo (Magdi Saleh) – Demokratin alltså – försöker natta sina små nättroll. Thomas Öberg är magnifik i rollen som diktaturen förkroppsligad. Men till slut gör budskapet mig en smula politiskt deprimerad. Grundhistorien är att Nina Persson, eller rollfiguren ”Nina Persson”, tröttnar på Demmo och gör slut. Sen blir hon upphånglad av Kameleonten alias Populismen, men ansikte mot ansikte med Populismens barn Diktaturen inser hon att demokratin ändå är bäst.
Uppsättningen förmedlar en spridd bild av demokratin som bräcklig och under attack. De senaste åren har jag läst i ledartexter och nyhetsartiklar att den hotas av allt ifrån när motdemonstranter stör SD-möten till nyliberalism, kriminalitet, dagspressägarnas stora vinstuttag och samtalstonen i debatten.
I ”Vinnaren tar allt” är demokratin snäll, klen och välvillig. Det är synd om den, den måste värnas, så Skånes finest samlar sig till en live aid. Jag är inte säker på att en sådan inställning är så bra för det politiska samtalet. Har vi retirerat så långt att det är ett starkt statement att demokrati är bättre än diktatur?
Gå till toppen