Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Så smart är ingen femteklassare.

Är du smartare än en femteklassare? Tydligen inte, tvingas nog rätt många vuxna som följt den populära tv-frågesporten generat konstatera.
Ett annat sätt att som vuxen och förälder väckas till insikt om sin intellektuella begränsning är att försöka hjälpa barnen med deras skoluppgifter.
Där kan det dyka upp frågeställningar som – om de tolkas bokstavligt – lika gärna kunde vara utgångspunkten för en ytterst ambitiös doktorsavhandling.
"Inta olika perspektiv på hur mediala strukturer är uppbyggda", är ett exempel på en uppgift elever i en svensk grundskola förväntas lösa. I ett annat fall ombads eleverna att anlägga inte mindre än sex olika moralfilosofiska perspektiv på en novell om en kvinna som varit otrogen.
Exemplen är hämtade från Katarina Gunnarssons radioreportage i veckan som gick om betygssystemet.
"Man ska kunna göra mer än vad vi [som nu är] vuxna gjorde i gymnasiet, på de längre teoretiska linjerna", säger en närmast uppgiven förälder, själv jurist, med barn i årskurs sex respektive åtta.
En annan förälder, docent i socialt arbete, disputerad forskare och universitetslärare, berättar om hur hon vid några tillfällen, i sin förtvivlan över att hennes barn fått uppgifter som låg långt över vad de var kapabla att klara, gjorde jobbet åt barnen.
"Men jag fick aldrig några höga betyg", säger hon lite skamset och tillägger: "Man kräver någonting av dem som de faktiskt inte är åldersmässigt mogna för."
Och så är det detta med vad som krävs för olika betyg, i sig en övermäktig tolkningsuppgift för många – kanske de flesta – elever och föräldrar.
Så här kan kunskapskraven se ut. För E i historia ska eleverna i nian kunna föra "enkla och till viss del underbyggda resonemang" och dra "enkla och till viss del underbyggda slutsatser". För C ska resonemang och slutsatser vara "utvecklade och relativt väl underbyggda". För A krävs "välutvecklade och väl underbyggda" resonemang och slutsatser.
Utifrån dessa "värdeord" som – konstaterar Skolverket – är "relativa och behöver tolkas" ska lärarna sedan åstadkomma en rättvisande och likvärdig betygssättning. Det är inte en avundsvärd uppgift.
När Skolverket 2016 gjorde en utvärdering av betygssystemet var det också mindre än hälften av grundskole- och gymnasielärarna som uppfattade kunskapskraven som tydliga. Så gott som samtliga lärare bedömde att betygssättningen med det nya systemet krävde mer arbete, inte minst i form av dokumentation av elevernas prestationer. Det borde inte förvåna någon.
De som kommer till tals i Gunnarssons reportage är välutbildade, ambitiösa medelklassföräldrar som också har höga ambitioner när det gäller sina barns skolgång. Och ändå – eller just därför – känner de sig otillräckliga.
Hur ska det då gå för barn med föräldrar som är lågutbildade, i hem utan några studietraditioner, barn med föräldrar som invandrat och kanske inte behärskar svenska språket? För dem måste kunskapskraven vara obegripliga. För att inte tala om vissa av uppgifterna.
En skola för alla? Knappast.
Gå till toppen