Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Starchild stiger ner för att ge jorden helig funk

Starchild & The New Romantic

ALBUM. Language

Sjuttiotalssoulen hann knappt börja lukta gammalt innan den blev trendig igen. Åttiotalssoulen – epoken då populärsoulen trixade med funk och smetiga syntar både parallellt och samtidigt – är en annan femma, eller åtminstone en som aldrig riktigt lämnat finsmakarkretsarna.
Bryndon Cook, med det omfångsrika aliaset Starchild & The New Romantic, var inte ens född när genrens ko­skällor och keyboard­riff peakade, men det är ur den myllan han hämtat större delen av sitt sound.
Han har skrivit och spelat in eget material i några år, men det är som studio- och turné­musiker han synts mest. Han har jobbat med syntpopbandet Kindness och rapparen Blood Orange, och hans allra största claim-to-fame hittills är basspelet på Solanges redan klassiska ”Don't touch my hair”.
Hittills, sa jag, för om det finns någon rättvisa så borde Cooks bitvis sensationella debutalbum ”Language” övertrumfa den insatsen, en platta som tar vid ungefär där ep:n ”Crucial” från 2016 slutade men som i alla väsentliga bitar visar upp en långt säkrare artist, en som börjat skriva betydligt bättre låtar.
Hans alias Starchild är en del av George Clintons gamla så kallade P-funk-terminologi, en både tramsigt och super­seriöst världs­bygge där Starchild-­figuren är en gudomlig, androgyn utomjording som stiger ner från rymden för att pigga upp människorna med ”holy funk”. I en intervju med Rolling Stone för några månader sedan beskrev Cook sin musik som sitt bidrag till "den massiva väv av människor före och efter mig”, och medan det må låta både irriterande vagt och inte så lite pretto så blir det likafullt alldeles begripligt när man får musiken i öronen – över albumets fjorton låtar bygger han upp ett både imponerande och originellt neofunk­sound, musik som visserligen tar kärleks­fullt avstamp i Prince anno ”Purple rain” och struttig new jack swing men i varje enskild låt blir till något större än bara summan av hans förebilder.
Flera gånger går tankarna till Maxwell som för drygt tjugo år gjorde något besläktat när han plockade ihop beståndsdelar från SOS Band, Leon Ware och Prince och byggde sitt klassiska men också mycket distinkt nittiotalistiska debutalbum ”Urban Hang Suite” utifrån dem. Cook tar sig an sina förebilder med ett liknande handlag: föregångarna bildar botten i bygget, men de tar inte över och, kanske ännu viktigare, de begränsar inte heller soundet till duktiga retro­pastischer.
Musiken har dessutom ett uppfriskande do-it-yourself-­sound: inte bara för att han spelar de flesta instrumenten själv, utan också för att han jobbar med en rätt opolerad produktion – ett modigt drag i den ofta så perfektionistiska moderna soul­industrin. Rösten gnisslar ibland – ”Lost Boys” är både på och över gränsen till falsksång – och ljudbilden är bitvis så proppfull av detaljer att det är svårt att sortera intrycken. ”Black diamond” har till exempel så mycket parallella sång-­ och körspår och synkoperade blås­trudelutter att det vid de första lyssningarna blir aningen överväldigande, och medan ”Can I come over” börjar som bubblig dans-r&b, som gjord att fingerknäppa och dricka vitt vin till, så hakar han efter några minuter på ett syntigt och såsigt ambient-­outro som radikalt ändrar både stämning och tempo.
Allra mest renlärigt åttiotal – eller kanske svår­uthärligt, om man är lagd åt det hållet – blir det i den utstuderat cheesy tryckaren ”Boys choir”, en super­smäktande ballad med keyboardintro, barnkör och en högstämd refräng som gjord att höja tändaren eller, med tanke på årtiondet, smartphonen till.
Vårens roligaste soul? Tror det, faktiskt.
FLER TIPS
Anderson Paak: Til' it's over (låt)
Sade: Flower of the universe (låt)
August Alsina feat Zayn: Doesn't matter (låt)
Gå till toppen