Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Men nu finns de religiösa friskolorna.

Om religiösa friskolor inte fanns skulle det hela vara enkelt.
Det finns ingen anledning att starta konfessionella skolor. Segregationen är svår nog som den är. Och det där som brukar anföras som skäl, Europakonventionen och religionsfriheten, kan skötas utanför skoltid. Tänk söndagsskola.
Europakonventionen säger att staten ska respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Inte att staten ska betala för det.
Alla barn skulle gå i ickereligiösa skattefinansierade skolor som följer läroplanen. Och det viktiga för politikerna vore att lägga allt krut på att se till att allihop håller måttet.
Men nu finns de religiösa friskolorna, sex av dem i Skåne.
De får inte ha konfessionella inslag i undervisningen, men kan till exempel hålla morgonandakt eller bön under lunchen. Frivillig, åtminstone i teorin. Vad grupptryck och lärarmakt gör med den som inte vill delta är en annan femma.
Många av de religiösa friskolorna är bra. Eleverna trivs och resultaten är goda. Om alla konfessionella skolor fungerade så väl skulle detta vara en icke-fråga.
Men andra rundar reglerna utan att rodna. Vid inspektioner visar det sig att flickor och pojkar separeras eller att sexualundervisningen ignoreras. En skola i Göteborg anklagas för kopplingar till islamister.
Här måste staten vara benhård: dra in finansieringen – eller, om inte det biter, stänga verksamheten. Ja, eleverna drabbas, men de drabbas även när skolan struntar i reglerna.
Om skolorna inte fanns skulle det alltså vara enkelt. Men de finns. Ett sjuttiotal, de flesta kristna. De går inte att bara tänka bort. Här finns elevernas vardag, lärare, kompisar, skollunch.
Det gör det hela mer komplicerat.
Ändå gör Socialdemokraterna nu ett förbud mot religiösa skolor till en valfråga:
”De religiösa friskolorna ska bort”, slår civilminister Ardalan Shekarabi fast. Samtidigt ska en utredning se över reglerna för de konfessionella friskolorna.
Det kan ses riktat mot alla friskolor, med segregationen som argument.
Det kan tolkas som en genuin oro för det konfessionella, så som Shekarabi – med erfarenheter från sin barndom i det religiösa förtrycket Iran – uttrycker det eller så som Nalin Pekgul (S), själv muslim, länge argumenterat: de bidrar till segregationen; det enda skälet att många väljer att sätta sina barn i muslimska friskolor är att de vill vända sig från majoritetssamhället. I Aktuellt (13/3) konstaterade också gymnasieminister Anna Ekström (S) att skolan är för barnen, inte föräldrarnas livsåskådning.
Eller så kan det tolkas som att S inte kan låta bli att förhålla sig till SD och vill visa tuffare tag i integrationsfrågan.
De andra partierna lagar efter läge. L vill inte se nya religiösa friskolor, en linje som också SD lagt sig på, och M, C och MP vill bara ha hårdare kontroll – medan KD föga förvånande tar fajten för dessa skolor och talar om valfrihet.
Debatter om skolan föder alltid heta känslor. Debatt om religionens plats i samhället likaså. Så här finns stoff för en glödhet valfråga.
Det goda är då att religionens plats i den sekulariserade staten tas på allvar. Det dåliga är att fokus i skoldebatten riskerar att gå från kunskap till tro. Medan det viktiga hur som helst måste vara att alla skolor är tillräckligt bra.
Gå till toppen