Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ansvarslöst, Moderna museet

Men vi borde kunna förvänta oss mer ansvarstagande av Moderna museet än det här, skriver Linda Fagerström

Katarzyna Kobro, "Spatial composition 4", 1929.Bild: Ewa Sapka-Pawliczak & Muzeum Sztuki in Łódź

Kobro & Strzemiński

KONST. Ny konst i turbulenta tider. Moderna museet, Malmö, t o m 2/9.
Du vet att du står inför avantgardekonst från 1910-talet, när varenda målning är fylld av geometriska former och har titlar som ”Rumslig komposition 3” eller ”Spatial konstruktion 4”. Precis så är det här, i utställningen med konstnärsparet Katarzyna Kobro och Wladyslaw Strzemiński.
Med fingertoppskänsla för konstnärsoutfits möter de oss i ett porträttfoto från 1930 där han kombinerar flaxande skrynklig skjortkrage med sober yllekostym och hon poserar i badmössa – naturligtvis. Varför inte?
De är så snygga. Måhända skulle en dåtida betraktare se dem som avmagrade slashasar men i mina ögon är de stolta avantgardehipsters med hälsosam fysik.
Paret träffades under första världskriget, där han som soldat förlorat ena ögat – ett allvarligt handikapp för en konstnär. De inledde en kringflackande tillvaro där tiden delades mellan Moskva, Smolensk, Riga och Łódź.
Att Ryssland en gång förknippades med dynamik, experimentlusta och konstnärlig frihet är svårt att begripa idag. I verken av Kobro och Strzemiński kan vi emellertid förnimma känslan: inga gränser mellan konst och vardagsliv, ingen skillnad på måleri, skulptur, design eller arkitektur – allt var möjligt.
Särskilt Kobros serie spatiala kompositioner fascinerar mig i sin outtröttliga vilja att utforska linjernas relation till varandra, att gång på gång pröva hur halvcirkeln och s-formen förhåller sig till horisontaler och vertikaler.
Strzemińskis verk är inte lika konsekventa i stil. De vittnar om ett sökande efter ett eget uttryck, ett letande som jag nog tycker finner sitt mål i teckningar från 1939–45 där mänskliga gestalter med vågiga konturer håller varandra i hand.
De bägge konstnärskapen förankras i tiden genom några verk av Vladimir Tatlin ur Moderna museets egna samlingar och måleri av Sophie Taeuber-Arp, Piet Mondrian och Theo van Doesburg – verk som fanns i den samling Kobro och Strzemiński initierade, det som numer är Muzeum Sztuki i Łódź.
Från Modernas samlingar kommer också Georges Vantongerloos lilla skulptur ”Kosmiskt element” som påminner om hur avlägsen avantgardekonstens anspråksfulla ansats känns idag. Det gäller de ryska avantgardisternas visioner om en mänsklig tillvaro genomsyrad av konst för alla oavsett samhällsklass – men också objekten själva, konstverken, har åldrats.
”Kosmiskt element” var en gång friskt vit och suggestivt blänkande, men har transformerats till en smutsblekt träklump med rostig metalltråd. Den känns inte särskilt ”kosmisk” men är ändå ett rörande vittnesmål om tidens gång och förlorade drömmar.
Något av det där melankoliskt hisnande tidsperspektivet finns i utställningen, om än i ganska liten skala. Den är inte gigantisk, till största del lånad från Muzeum Sztuki i Łódź, med finansiering av polska ministeriet för kultur och nationalarv. Det hela vilar tungt på det polska materialet, vilket märks i direktöversatta formuleringar i broschyrer och skyltar med rörigt innehåll. Vilken dödlig sjukdom led Kobro av? Varför tog hon ensam hand om dottern efter skilsmässan? Vari bottnade Strzemińskis fientliga behandling av henne? Sådant får vi inte veta – trots att det är uppgifter som en vanlig Moderna-utställning inte skulle lämna okommenterade.
Med en egen researchinsats hade museet kunnat kasta ljus över oklarheterna och verkligen bidragit till att nyintroducera dessa, i svensk kontext, okända konstnärskap – istället för att reproducera daterad forskning och motsägelsefulla uppgifter.
Därtill hade de värsta misstagen också kunnat undvikas – för hur var det nu med Strzemińskis påstått förlorade öga? På fotografiet från 1930 ser han med öppen blick mot framtiden genom två ögon och har ett helt oskadat ansikte.
Moderna museet har en position i konstmuseisverige som påminner om den Spider-Man har jämfört med vanliga dödliga New York-bor: bättre muskler, resurser och nätverk. Av Moderna kan vi därför också vänta oss ett större ansvarstagande. ”With great power comes great responsibility” heter det i Spider-Man. Det gäller även Moderna museet.
Gå till toppen