Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Med andra ord

Läsarbrev: "Målet måste vara att staten tar över hela ansvaret för skolan."

Per Almén (S):
I huvudledaren (13/3) får gymnasieminister Anna Ekström (S) erkännande för sitt initiativ att tillsätta en utredning som ska se över styrningen av gymnasieskolan. Det finns viktiga och angelägna problem att behandla, som den låga andelen elever som väljer yrkesförberedande program, den höga andelen som inte klarar sina gymnasiestudier – avgörande för inträde på arbetsmarknaden och vidare studier – liksom skolans försämrade kompensatoriska förmåga. Skolans förmåga att ge även elever med svagare social och ekonomisk ställning en likvärdig utbildning har kraftigt försämrats under de senaste decennierna. Social bakgrund, mätt som föräldrarnas utbildningsnivå, fått en allt starkare betydelse för elevernas skolframgång.
Ledaren konstaterar att ”kvaliteten och likvärdigheten måste öka genom bättre, mer enhetlig styrning av landets skolor. Den uppgiften är staten bättre lämpad för än kommunerna.”
Det är riktigt, men det räcker inte.
Det största problemet i svensk skola är den kraftigt ökande segregationen. Denna orsakas av ett alltmer segregerat boende och skulle behöva motverkas av en kraftfull politik som satte skolans kompensatoriska uppgift i centrum. En politik som fördelar resurser efter behov, men som framför allt strävar efter att skapa skolmiljöer där elever med olika ekonomisk, social och etnisk bakgrund möts och lär känna varandra. Den vinstdrivna friskolesektorn har i huvudsak utnyttjats av välbeställda föräldrar vars barn går i skolor där de främst möter barn med liknande ekonomisk och social bakgrund.
Hur ska friskolesektorn inordnas i ett system där staten får ett starkare inflytande? Hur få huvudmännen för vinstdrivna fristående skolor att underordna sig en mer kraftfull statlig styrning?
Låt staten ta över ansvaret.”
Bengt Silfverstrand:
Jag deltog som ledamot i riksdagens utbildningsutskott i beslutet att kommunalisera lärartjänsterna och skolan 1989. I detta har Göran Persson (S) tilldelats huvudrollen, men i verkligheten var det finansminister Kjell-Olof Feldt (S) som av statsfinansiella skäl ville vältra över kostnaderna på kommunerna. Han bearbetade under lång tid skolminister Bengt Göransson (S), som dock inte lät sig rubbas. Först med Perssons entré som skolminister kunde kommunaliseringen förverkligas.
De argument som framfördes fann jag rimliga och relevanta, men i perspektivet av vad vi därefter upplevt har jag som politiker erkänt att jag hade fel. Den stora kommunaliseringsreformen har skapat ojämlika förhållanden i form av stora regionala och lokala skillnader, godtycklighet i beslutsfattandet och sämre kvalitet i undervisningen på många håll.
Den ohämmade expansionen av friskolor är en inte oväsentlig del av förklaringen. Den har lett till att klyftorna mellan hög- och lågpresterande elever har vidgats samtidigt som den sociala segregationen i skolan har ökat markant. Utvecklingen har sammantaget inneburit ökade klyftor, vilket uppenbarligen missgynnat både elever och lärare och ytterst försvagat Sverige som utbildningsnation i ett internationellt perspektiv. Signalerna från gymnasieminister Anna Ekström (S) om ökad statlig styrning av gymnasie- och vuxenutbildningen är positiva tecken på ökad klarsyn om problemen. Men målet måste vara att staten tar över hela ansvaret för skolan.
Lena van Lier Ström:
Carl Johan Sonesson (M), Gilbert Tribo (L), Birte Sandberg (C) och Birgitta Södertun (KD), Region Skåne, är missnöjda med att SD genom sin vågmästarroll röstar olika i sjukvårdsfrågor, ibland på det rödgröna förslaget, ibland på alliansens (Aktuella frågor 13/3). SD anses vara populister och påstås rösta efter opinionsläget och därmed sätta makt och egen vinning i främsta rummet. Om alliansen inte talar med SD och antingen får reda på hur de kommer att rösta eller försöker övertyga om varför alliansens förslag är bättre får de väl skylla sig själva.
Gå till toppen