Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Musikaliskt återbruk med mersmak

Henrik Halvarson ser generöst musicerande med ovanlig trio.

Metallformoser

Trio Huang-Draglund-Rudlfsson. Dunkers kulturhus. Söndag 18 mars.

Årets kammarmusiksäsong på Dunkers kulturhus har haft en större bredd och varit mer spännande än på många år. Serien med Sounds like:-konserterna har stått för mycket av de mer okonventionella inslagen, men även de "vanliga" kammarkonserterna som Helsingborgs kammarmusikförening står för har bjudit på ovanliga inslag.
Mest udda i detta sammanhang svarar Trio Huang-Draglund-Rudlfsson för. De avslutade sin lilla turné på Dunkers på söndagseftermiddagen. Musik för sättningen piano, trumpet och trombon finns det ju inte mycket av så trion spelade känd musik i nya arrangemang och specialskriven musik av nyare dato.
Men oavsett vad de spelade var det generöst och direkt musicerande de stod för. I Ouvertyren till Verdis "Ödets makt" som öppnade konserten märktes detta direkt. Det var som om jag hade hamnat i en italiensk stad under 1800-talet där lokala gatumusiker spelade den populäraste operamusiken. Trion framförde musiken med både lekfullhet och kärlek.
Det samma gällde för deras version av Sviten ur Stravinskijs "Pulcinella". Den lätt ironiska distans som tonsättaren kryddat den italienska barockmusiken med passade trion utmärkt. Att en del av mina associationer också gick till "Historien om en soldat" var inte till nackdel.
Oväntat bra lyckades man förvalta originalen till Arvo Pärts "Spiegel im Spiegel" och Astor Piazzollas "Soledad". I det förstnämnda stycket spelade trumpetaren Filip Draglund med utsökt återhållsamhet och matchade Mikael Rudolfssons sordinerade trombon och pianisten David Huangs skira klockklanger. Tangokänslan i det sistnämnda stycket förvaltade trombonisten mycket väl.
Det som fungerade mindre väl var förvånansvärt nog den musik skrivits direkt för trion, Roland Pöntinens "Metallmorfos II". Visserligen satt musiken bra för instrumenten och musikerna spelade med finess och ackuratess, men jag saknade personlighet eller något som stack ut så att jag skulle komma ihåg något av den även efter konserten.
Gå till toppen