Av alla de kvinnliga tonsättare vars musik finns på Helsingborgs symfoniorkesters repertoar denna säsong är polskan Grazyna Bacewicz den som klarat sig bäst i konkurrensen från den manliga majoriteten. Hennes musik har aldrig varit riktigt bortglömd. Efter sin död 1969 föll den inte i glömska som till exempel Emilie Mayers, trots att hon inte hoppade på det avantgardistiska tåget med Penderecki i täten.

Detta kan bero på att Bacewicz musik står på stadig traditionell grund med sin blandning av neoklassicism och folkton. Men till skillnad från andra tonsättare som verkade bakom järnridån leder detta inte en opersonlig stil som undviker allt som kan tänkas reta smakdomarna i partiet.

Hennes Violinkonsert nr 3 från 1948 kom till under en av de svåraste perioderna i polsk musikhistoria när utrymmet för tonsättarnas frihet var hårt begränsat, men som violinisten Nicholas Dautricourt visade på torsdagskvällen var den ett kraftfullt uttryck för en tonsättare med både integritet och fantasi. Solostämman var virtuost utformad, Bacewicz spelade själv många av sina sju violinkonserter, och de utgör en hisnande upplevelse för den som har öppna öron.

Béla Bartóks Violinkonsert nr 1 har en fascinerande historia, men är ett stycke suggestiv musik i sin egen rätt. Den första lyriska satsen skimrar av en sällan hörd uttrycksfullhet, medan den andra satsen virvlar runt i snabba turer som gör en rent yr. Dautricourts balansakt i den första satsen matchades av hans bländande teknik i den andra.

Som om det inte räckte med dessa två violinkonserter bjöd solisten på en riktig rökare till extranummer i form av en tango av Astor Piazzolla.

Torsdagskonserten fick efter pausen en värdig avslutning med ett lyckopiller Francis Poulencs "Gloria". Här fick Stefan Solyom med sig Konserthuskören och HSO i en smittande ärebetygelse. Framförandet kröntes av sopranen Sofia Niklassons änglalika stämma som flöt ovanpå som grädden på moset.