Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Linda Fagerström: Skissernas museum är puppan som blev en fjäril

Internationella salen på Skissernas museum efter renovering och nyinstallation av konsten.Bild: Johan Persson
Den som tror att Instagram är sanningen föreställer sig nog konst­musei­livet som en enda lång vernissage med skrattande konstnärer och spektakulära konstverk. Många konstmuseer berättar nämligen likartade digitala historier om sig själva. Ibland syns förstås en konservator laga en gammal Picasso-målning eller byta guldfiskar i något Damien Hirst-akvarium, men annars är det ganska lättuggat.
Överallt snygga kameravinklar där museiarkitekturen har en framträdande roll. Välputsade foton, godkända av pr-avdelningen. Alltid bildtexter om den stora glädjen över konsten. ”Vi är så stolta över utställningen med Olafur Eliasson” är till exempel en av de vanligaste, oavsett konstmuseum – eftersom han alltid ställer ut på något av dem.
I mitt konstöverlastade flöde sticker ett konto ut: Brooklyn-hubben MoMA PS1– det vill säga den filial som drivs av världsberömda Museum of Modern Art i New York. De är liksom motvalls. Ingen tacksamhet och glädje över utställningar. Inte heller donatorer och sponsorer i Chanel, som annars är vanliga figurer i amerikanska konstflöden. Inte ens särskilt många foton på konst.
Däremot maskerader med ”Space oddity”-tema och folk i Bowie-outfits, ”Våroffer”-partyn och arkitektstudenter som bygger en stjärna i 3D. Något som kallas ”Sunday sessions” och vilda utomhuskonserter på innergården med publik i självlysande hattar, disco med en viss ”DJ Nunez”. Ja, av Instagramflödet att döma, är MoMA PS1 kvällsöppet lika ofta som 7-Eleven.
Intrycket är först förvirrande. Är det ett konstmuseum eller ett fritids? Efter ett tag är känslan mer ”Tänk om något sådant ändå fanns i Sverige!” Under det senaste året har jag insett att det faktiskt finns numera. Det heter Skissernas museum och ligger i Lund.
Sedan nyöppningen för lite mer än ett år sedan har Skissernas kopplat greppet om konstlivet i stan. Med ett tilltal som liknar systerverksamheten i Brooklyn kör de multikvällar med performance-kroki, dans och nycirkus, konstnärsledda workshops som kallas ”Thursday sessions”, föreläsningar med makeup-designer och mini­samtal om kreativa processer inför lunchätande publik. Ett swat-team av särskilda studentguider från universitetets olika fakulteter håller personliga visningar som växlar mellan tio minuters improvisation och djuplodande expertis.
Medan jag går mot Skissernas en kväll för att lyssna på ett konstnärssamtal, funderar jag över hur många som egentligen orkar sig ut en mörk och kall torsdagskväll veckan innan lön. Å andra sidan hade det senaste kvällsarrangemanget 1 600 besökare – långt mer än dubbelt så många besökare som Kulturen har en genomsnittlig dag.
Mycket riktigt är det fullt av folk också denna kväll. De vanliga representanterna för det godas axelmakter: 60-plusdamer i Wiwen Nilsson-smycken och konstnärer i sneakers, men också studenter, gallerister, konstchefer och konstadministratörer från hela det skånska konstlivet. Ingen vill missa vad Skissernas gör. Alla ögon riktas mot Lund.
Efter samtalet pratar jag med en bekant som också suttit i publiken. Hans täta besök på museet med barnen kommer upp genast. Särskilt i Birgit Rausing-salen, som med sitt spegelklädda tak ger en känsla av oändlig rymd. ”Vi lägger oss här, raklånga på golvet alltså, och ser oss själva däruppe! Och tjejerna dansar framför Swoon-teckningarna, snurrar runt, runt. Och jag som aldrig kom hit förut!” Hans ord påminner om hur det först var på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. En känsla av katharsis: allt var möjligt! Hela stans konstliv lyfter! Men, så många förhoppningar knöts till Dunkers, att stadens smågallerier och konstföreningar liksom förbleknade när allt ljus riktades mot det nya kulturtemplet.
Ensam är alltså inte stark, det kan Skissernas lära sig av Dunkers. De små aktörerna, som Aura i Krognoshuset, Martin Bryder på Nygatan och kanske nyöppnade Kammaren på Fiskaregatan är utmärkta samarbetspartners liksom, förstås, konsthallen. De är säkert glada att kretsa i den omloppsbana som rör sig runt planeten Skissernas – men utbytet måste gå åt bägge hållen.
Skissernas museum – som började sitt liv på 1930-talet tack vare konsthistorieprofessorn Ragnar Josephsons intresse för skisser och konst i offentliga rum – har gjort en lång resa. Det började med hans privata samling av svensk konst och fortsatte storstilat med de intendenter han skickade utomlands med siktet inställt på ­Henri Matisse, Sonia Delaunay och Diego Rivera. Många transatlantiska telegram senare, om att ”Skicka mer pengar!”, var museet ett faktum.
Att Skissernas hör till universitetet har genom alla år garanterat när­heten till den fördjupning som forskning och utbildning ger: ganska unikt. Ändå har samma akademiska prägel också komplicerat tillvaron för museet, som kämpat för att nå igenom den anonymiserande byråkratiska hinna som ibland legat runt byggnaden likt en isolerande puppa.
Både via Instagram och genom täta egna besök på museet förstår jag att puppan nu brustit. Ut kom en vacker fjäril, som med bestämda vingslag helt obekymrat verkar flyga än hit, än dit – bara för att den liksom kan. Det är ett självförtroende som både gläder och förpliktigar, på ett bra sätt.
Gå till toppen