Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Carlhåkan Larsén: Känslostormarna rasar i "Rigoletto"

”Maja Ravns spektakulära visuella ram väcker häpnad. Vridscenen snurrar idogt. De glittrande glödlampornas jättelika gobelänger skimrar av glamour, en ståtlig paradtrappa, som gjord för herrkörens dekorativa grupperingar.” skriver Carlhåkan Larsén.Bild: Malin Arnesson

Rigole

Av Giuseppe Verdi. Libretto: Francesco Maria Piave efter Victor Hugo. Regi: Kasper Holten. Scenografi och kostym: Maja Ravn. Bilskrotsskulptör: Fredric Holst. Ljus: Åsa Frankenberg. Koreografi: Signe Fabricius. Dirigent: Karen Kamensek. I rollerna: Vladislav Sulimsky, Bianca Tognocchi, Aleksej Tatarintsev, Henning von Schulman, Ramona Zahaira, Igor Bakan m fl. Malmö opera. Premiär 24.3.

Regissören Kasper Holten fastslår i en intervju: meningen med opera är inte är att publiken ska ha trevligt utan att den ska bli känslomässigt berörd. Det är bara att hålla med.
I Giuseppe Verdis ”Rigoletto” tecknas ett brutalt och skrupelfritt renässanshov. Det ersätter Holten i Malmö med ett dekadent lyxsamhälle av senare snitt . En gammal kliché ersätts med en ny. Makten utgår nu från de laddade gangsterpistolerna. En tänkbar förebild har nämnts: Jens Lapidus och hans ”Snabba cash”.
Metoden förekommer allmänt i nutida operaregi. Går det ihop? Inte i varje detalj, men den lyfter undan det kulinariska intresset för dräktprakt och applådknipande vokala örhängen och visar i stället på ett extra slående vis den ruttna etiken.
Maja Ravns spektakulära visuella ram väcker häpnad. Vridscenen snurrar idogt. De glittrande glödlampornas jättelika gobelänger skimrar av glamour, en ståtlig paradtrappa, som gjord för herrkörens dekorativa grupperingar. Med elektricitet övertrumfas lätt renässansens möjligheter att briljera. Men människosläktets moraliska standard står fast på sin låga nivå. Den som gillar skräckromantikens åskdunder och stormsus får sitt lystmäte i sista aktens upplag av tids- och lokaltypiskt utbrända och tilltufsade vrålåk, som avlöst det gamla vanliga schabbiga utvärdshuset.
Redan när den effektiva dirigenten Karen Kamensek släpper fram musikflödet förstår man att hon är inne på Holtens linje: känsloutspel. Hon spar inte på krutet: en robust, överrumplande Verdi. Sentimentaliteten, kärlekslyriken finns där men tar inte kommandot, musikdramatikens tragik får fritt utlopp och den fokuseras i sångarnas partier.”Rigoletto” är en opera för sångare. Det låter kanske självklart. Narren, hans dotter, hertigen kräver drivna artister. Men gestiska plattityder och stjärnspel vill man ju slippa. I ”Rigoletto” ställs högre krav än bara närvaro på scenen och röstkontroll. Visst finns det mer att göra åt rollernas olika facetter, men själva kärnan, sång med italiensk lyskraft, förblir essentiell hela vägen genom verket. Vladislav Sulimsky har desperat bett i sin baryton. Rigoletto, intrigens tragiska nav, drabbad av yrkets cynism och klämd i sin faderliga beskyddarroll. Den lättsinnige hertigen, intensive Alexej Tatarintsev, stoltserar med glansfulla höjdtoner. Förr kallades typen "libertin". Henning von Schulmans yrkesmördare Sparafucile och Ramona Zaharias förföriska Maddalena utvecklar med bravur sina färdigheter. Och sopranrollen? Bianca Tognocchi flyter verkligen ovanpå som Gilda, förmedlar ny passion, aningslöst svärmeri, övermänsklig offervilja. Hon har täckning för alla aspekterna.
”Rigolettos” komplicerade mentala stormar svepte med sig publiken. Stormande bifall.
Gå till toppen