Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Björn Gunnarsson: Revolutionen slarvas bort i dörrspringandet

Björn Gunnarsson har sett Figaros bröllop på Helsingborgs stadsteater – här är recensionen.
”Så, med allt detta revolutionära sprängstoff inbyggt, hur utvecklar sig Beaumarchais komedi på Helsingborgs Stadsteater? Tyvärr blir det mest övertydlig parodi för parodins egen skull.” skriver tidningens recensent.Bild: Malin Arnesson

Teater: Figaros bröllop

Av Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais. Översättning: Göran O Eriksson. Regi och bearbetning: Moqi Simon Trolin. Scenografi: Eilev Skinnarmo. I rollerna: Robert Olofsson, Lisa Larsson, Tobias Borvin, Evamaria Björk, Emma Mehonic, Birgitta Rydberg, Jan Unestam, Fredrik Dolk. Helsingborgs Stadsteater Storan, t o m 5/5.

”La Revolution en action!” Revolutionen i full verksamhet. Så uttryckte sig ingen mindre än Napoleon Bonaparte på tal om Figaros bröllop. Och det är som franska revolutionens första brandfackla som litteraturhistorien har dömt Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais förväxlingskomedi: den på sin tid förbjudna och censurerade pjäs som Mozart gjorde opera på, i våra dagar mera känd och spelad än pjäsförlagan.
Men på Helsingborgs Stadsteater hörs inga Mozarttoner, bara några sånginslag signerade huskompositören Anders Ortman. Här är det heller inte Figaros berömda slutmonolog, om adelsväldets medfödda privilegiesystem och den framväxande liberalismens meritokrati, som är det mest väsentliga. I Moqi Simon Trolins bearbetning är det en mycket mera samtida revolution som får ange riktning och anslag: uppsättningen har en ”tydlig koppling till metoo-upproret” skriver teatern själv i programbladet.
Mest tydlig blir denna koppling i Marcelines (Birgitta Rydberg) brandtal om kvinnors strukturella underordning. Eller egentligen om kvinnors styrka gentemot det känslomässigt svagare, men strukturellt mäktigare, manliga könet. Könsaspekten finns naturligtvis med redan hos Beaumarchais: pjäsens tematiska centrum är jus primae noctis, den medeltida rätten för adelsmän att ta alla underlydande kvinnors mödom på deras bröllopsnatt. Beaumarchais var inte dum. Redan 1778 hade han koll på att kön och klass hör ihop som härskarstrategi, och just protesten mot defloreringen som förnedringsakt gentemot både underklassens män och kvinnor var förstås symboliskt lika viktig som Figaros (Robert Olofsson) uppviglande tal om eliternas falska självbild.
Så, med allt detta revolutionära sprängstoff inbyggt, hur utvecklar sig Beaumarchais komedi på Helsingborgs Stadsteater? Tyvärr blir det mest övertydlig parodi för parodins egen skull. Att det är en springa-i-dörrar-fars illustreras av att hela dekoren består av dörrar. Tonläget är genomgående mycket högt, rörelsemönstren är rokokopastich i kubik, och repliker slarvas över på grund av tempot. Pjäsens båda trixters (clownfigurer), pagen Cherubin (Evamaria Björk) och teatermannen Bazile (Jan Unestam) görs till karikatyrer. Beaumarchais själv lär ha sagt att Figaro absolut inte får spelas som en karikatyr, och ensemblen verkar ha åtlytt den ordern. Figaro är den enda karaktären som inte blir grotesk på gränsen till buskis. Det är inte enbart för att Birgitta Rydberg är med som man tänker att detta lika gärna kunde spelats på Fredsriksdal. Det är synd att ett bra upplägg och en pjäs som kunde blivit väldigt samtida slarvas bort därför att ensemblen tar i så knäbyxorna spricker. Publiken påminns verkligen om att pjäsens egentliga titel är La Folle Journée, Den tokiga dagen.
Gå till toppen