Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Moa Berglöf: "Vad är det med jämställdhet som förblindar?"

Jämställdhet, självklart, tycker fler än dessa aktivister.Bild: Rick Rycroft
I onsdags (4/4) lanserade Dagens Nyheter ett internt verktyg för tidningens journalister där var och en varje månad får se statistik över hur ofta de nämner kvinnor respektive män i sina texter. Syftet med genusroboten, som tidningen kallar verktyget, sägs vara att göra varje skribent medveten om fördelningen. Är den jämn eller är den ojämn? Kan verktyget hjälpa journalisterna att reflektera djupare över hur de väljer intervjupersoner och representanter för aktuella frågor?
Enkelt uttryckt: om tanken slentrianmässigt går till ett specifikt kön kanske det kan finnas anledning att bredda perspektivet? Eller inte – för här finns inget tvång, bara ett verktyg för analys av det egna arbetet.
Ett rimligt sätt att arbeta med journalistik på en tidning som har läsare av alla kön, eller ett radikalfeministiskt ställningstagande i den politiska korrekthetens namn?
Att döma av de kränkta reaktionerna är den första förklaringen utesluten.
Något liknande skedde efter att Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi i höstas hävdade att genusvetenskap blivit en ”överkyrka” på svenska universitet. Universitetens ambitioner att ha en bred kurslitteratur som speglar forskning och teorier av både kvinnor och män både framställdes och tolkades som ett försök till att tvinga på lärare och studenter genusvetenskap (eller helt enkelt bara kurslitteratur skriven av kvinnor).
Men lika lite som i Dagens Nyheters satsning på en genusrobot fanns på universiteten något absolut krav. Om möjligt vill vi ha litteratur från olika delar av världen och litteratur skriven av både kvinnor och män, svarade representanter från Lunds universitet på Arpis påståenden. Det är en riktlinje, menade man, som läraren ska kunna förklara varför det kan vara motiverat att avvika från – men argument och kvalitet är fortfarande det viktigaste kriteriet.
Vad är det med jämställdhetsfrågan som förblindar så pass att alla logiska förklaringar blir till feministiska komplotter?
Det handlar förstås om makt, och skräcken att förlora den. Det är svårt att vänja sig av med vanan vid det hemtama – att vara i majoritet och att slippa bli ifrågasatt. Kanske är det förståeligt att kämpa emot istället för att dela med sig när utrymmet för den egna makten krymper. Kvinnor, invandrare, homosexuella; vilka mer kommer att kräva plats av dem som vant sig vid att sitta på första raden?
Dagens Nyheters försök att bredda tidningens perspektiv genom självinsikt och hjälp till eftertanke kommer kanske att leda till att något färre män får synas i offentligheten. Med tanke på hur panikartat många av det manliga släktet reagerar vid blotta idén om jämställdhet vore det inget annat än en välgärning.
Gå till toppen