Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Så blir Soros sak också vår.

En internationell liberal affärsman görs till fienden i Ungerns val. Typiskt i en tid när nationalismen och populismen griper kring sig.

Kampanj mot Soros.Bild: Pablo Gorondi
Reaktionär svartsyn mot framtidsoptimism. Illiberalism mot liberal demokrati. Någonstansare mot varsomhelstare.
Det ser ut som kampen i Väst, men här och nu handlar det om söndagens val i Ungern. Premiärminister Viktor Orbán visade 2014 den liberala demokratiska världsordningen fulfingret när han förklarade att han skulle göra Ungern till en illiberal stat. I valet söker han nytt stöd – och väntas vinna.
Det handlar också om den liberale finansmannen George Soros. Den rike filantropen – som föddes i Ungern och överlevde Förintelsen som barn i Budapest – tvingas bli den fiende som Orbán och hans extremhögerparti Fidesz tar spjärn emot för att få stöd för en allt mer chauvinistisk politik.
En enkel rolltillsättning: med den polske tidigare utrikesministern Radosław Sikorskis ord har Soros konsekvent förespråkat den liberala ordningen, och den i sig står under attack.
Soros är inget helgon. En del av hans stora förmögenhet har tillkommit genom valutaspekulation och han har dömts till böter för insiderhandel. Samtidigt har han donerat miljarder till välgörande ändamål. Syftet med filantropin är att stöda liberala demokratiska värderingar i tidigare kommunistdiktaturer, att minska fattigdomen och öka öppenheten.
Men i en antisemitiskt färgad affischkampanj med texten ”låt inte honom bli den som skrattar sist” görs Soros till den rotlösa kosmopoliten. Och så var det ”Sorosplanen”: Soros konstaterade hösten 2015 att EU på grund av kriget i Syrien behöver acceptera åtminstone en miljon asylsökande per år under överskådlig framtid – och att bördan måste fördelas rättvist. Ett år senare sänkte han siffran till 300 000. Men kampanjen mot honom går likafullt ut på att han medvetet vill dränka Ungern i en flod av muslimska migranter och konspirerar mot det kristna Europa.
Djupt ohederligt.
”Jag menar absolut inte öppna gränser och massinvandring med syftet att bryta ner Ungerns kristna identitet, något regeringen hävdar”, skriver han själv i DN (29/3).
I höstas var Soros föremål för statlig propaganda utformad som ett frågeformulär om invandring. Med sju ledande frågor skulle ungrarna ta ställning till "Sorosplanen".
Värdelöst som opinionsmätning, men smart opinionsbildning.
Själv pekade Soros här på antisemitiska bildfigurer som för tankarna till 30-talet och fick medhåll. Europa har inte sett en sådan här förtalskampanj sedan andra världskrigets slut, det är 2017 års motsvarighet till Sions vises protokoll om en judisk världskomplott, kommenterade Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L).
Den polske psykologen Michal Bilewicz talar om tre kategorier av antisemitism: ”den traditionella” – föreställningen att judarna är skyldiga till Jesu död; ”den sekundära” – att judar slår mynt av dåligt samvete för vad som hände under nazismen; ”den konspirativa” – att judarna agerar i hemliga sällskap för att kontrollera de internationella institutionerna, styra världsekonomin och nå världsherravälde.
Det är mot detta det groteska misstänkliggörandet av Soros ska ses. Och att populisterna behöver en fiende.
Orbánengagerar sin väljarbas med känslan att värderingar står under attack. Politiken tar ett hårdare grepp om medier och domstolsväsende. Frivilligorganisationer med utländsk finansiering måste registreras. Central European University – som Soros grundade 1991 för att utveckla akademiskt kritiskt tänkande – lever farligt på grund av skräddarsydda lagar.
Regeringen förstår också vikten av kultur, som radions P1 Kultur rapporterat i veckan: den föraktade kosmopolitiska eliten som växte fram efter kommunismen ska ersättas med en hemmagjord konservativ. Här spänns en tillrättalagd historieskrivning för vagnen.
Ungerns förakt för EU-beslut delas av de andra Visegradländerna, till den grad att unionsbygget tycks svaja. Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev menar i sin uppmärksammade bok Efter Europa att flyktingkrisen i grunden förändrat spelplanen:
Inför åsynen av migrantströmmarna känner sig många östeuropéer svikna i sina förhoppningar om att medlemskap skulle innebära trygghet och välstånd.
Han förklarar också populistpartiernas förakt för EU-etablissemanget med att eliten må vara kompetent, men saknar känslomässig koppling till dem den ska representera. Blir det kris drar de välutbildade vidare. En tankemodell från David Goodhart, som delar in folk i somewheres och anywheres – nativister som värdesätter trygghet, traditioner och nation mot globalister som föredrar internationalism, modernitet och förändring.
I Ungern koncentreras nu det europeiska dramat. Valresultatet påverkar alla de grannländer där ledare idag kapitaliserar på en euroskeptisk inställning – och därmed hela EU, som försvagas nu när unionen behövs som mest.
Det är lätt att bli lite dyster.
Krastevs råd är att EU inte ska försöka besegra sina fiender, utan trötta ut dem. Inte försöka övervinna populismen, utan hantera dess bedräglighet. Bygga legitimiteten på överlevnadsförmågan, inte tvärtom.
En tanke för hela den liberala världsordningen? Håll fast vid värderingarna och håll ut tills väljarna inser att populisterna inte gör världen bättre. Och hoppas att det sker snart.
Läs alla artiklar om: Valet i Ungern
Gå till toppen