Kultur

Metateater när kultförklarade film spelas i Helsingborg

Björn Gunnarsson har sett scenversionen av Lars von Triers kultförklarade film Idioterna på Helsingborgs Stadsteater.

Bild: Malin Arnesson

Idioterna

TEATER. Helsingborgs Stadsteater.

Fritt efter Lars von Triers film. Bearbetning: Tom Silkeberg Regi: Anja Suša Scenograf: Helga Bumsch I rollerna: Gustav Berg, Cecilia Borssén, Nils Dernevik , Kajsa Ericsson, Oldoz Javidi, Danjin Malinovic, Kim Bergkvist, Kenny Olsson

Spelas på Helsingborgs Stadsteater Lilla t o m 9 maj.

Lika bra att erkänna först som sist. Jag har inte sett Lars von Triers kultförklarade film Idioterna, och är på det hela taget rätt skeptisk till von Triers filmestetik. Som tur är behöver jag inte ha sett filmen för att se Helsingborgs Stadsteaters scenversion. Hela handlingen återberättas, bokstavligt talat, replik för replik, inklusive vem som säger repliken (vilket inte alltid är densamma som skådespelaren som ska föreställa filmens rollfigur). Låter det som metateater? Meta är bara förnamnet.
Idioterna i bearbetning av teaterns dramaturg Tom Silkeberg och i regi av Anja Suša, som väl numera nästan är något av husregissör, är ett teaterestetiskt manifest. En teaterkonstens egen, postdramatiska dogma-förklaring. Detta sägs också, för tydlighetens skull, rent ut i föreställningen. Med en samtidstypisk formulering så ”utforskar” ensemblen hur man gör teater av dogma. Jag skulle snarare säga att man försöker göra en spektralanalys av teaterns grundämnen.
Om von Triers dogma-teorier är ett slags filmisk hyperrealism, är Silkebergs och Sušas version snarare en katalog över teatralitet. Figurerna är som dockor på en dockteater, med inspelade, nasala diskantförvrängda röster; som parodiska barnröster, eller samtida postironiska cartoons (tänk South Park, även rörelserna). Ljudeffekter och givetvis realtidsvideo kompletterar. Allting visas fram till allmän beskådan, hela verktygslådan, i god brechtiansk anda. En utpekandes teaterestetik, i vilken även ingår att riva ner dekor och sättstycken så teaterdammet ryker. Spelet stannar upp och den analytiska frågan ställs: vad är det här för situation? Den beryktade gruppsexscenen distanseras även den genom återberättande.
Det passar förstås utmärkt att använda temat hos von Triers idiotkollektiv - att vinna självinsikt genom att spela något man inte är, det vill säga funktionsvarierad -  för att kritisera den psykologiska realismens grundtes: att skådespelarens arbete med att föreställa en annan människa ska byggas på innersta inlevelse och absolut närvaro i inlevelsen. Kajsa Ericsson (som representerar rollfiguren Karen i filmen, den typiskt von trierska tragiska kvinnan) gör en smått genial demonstration av skådespelaridealet i slutscenen. Och, som hon säger: det är inte bara att gå in i en roll, om skådespelaren ska leva upp till idealet.
Just skiftandet mellan roll och ”verklig” person demonstreras gång på gång med hjälp av von Triers grundmaterial. Som ju, som sagt, i sig bygger på ett sådant, upprepat skifte. Kanske kan hela föreställningen betraktas som en gensaga mot den nutida (o-)vanan att göra teater av filmförlagor. Även om det finns scener och grepp som jag inte förstår nödvändigheten av, har jag mycket stor behållning av föreställningen. Men, jag är införstådd, liksom jag kan tänka mig att teatervetare eller skådespelarstudenter skulle vara. Frågan är vad teaterversionen av Idioterna ger den vanliga teaterpubliken. Förutom ett och annat skratt.
Gå till toppen