Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Linda Fagerström: Landet lagom – töntigt, trevligt och helt utan obehagligheter

Hygge är ett alldeles vanligt danskt ord. Trivsel, betyder det ungefär. Inget konstigt med det. Fast på sistone har det transformerats fullständigt: nu definierar det essensen av det skandinaviska. Åtminstone i det globetrottersnack som talas i flygbolagsmagasin, och särskilt i amerikanska kaffebordsböcker där hygge-tillvaron utspelar sig mot en överexponerad bakgrund av vitbetsad furu. Barfotablonda suddfigurer springer förbi. This is the hygge!
Jag har svårt för det där. Inte bara danskar gillar väl trivsel? Påklistrade nationalkaraktärer känns unket så det räcker, och att använda dem som marknadsföring – varför? Lika konstigt är, att redan innan hygge-hypen drabbade oss som global reklamkampanj för Danmark, genomgick ordet lagom samma behandling.
Enligt den nya nationella varumärkeslogiken blev lagom det som definierar Sverige. Svenskar vill ha lagom mycket av allt: fikabröd, fredagsmys och kärnkraft – en livsstil som är lite mesig men balanserad och hållbar, åtminstone om vi ska tro Göran Everdahl i nya "Boken om lagom".
Tonen är skickligt kåserande, så som vi är vana att höra författaren resonera i Sveriges Radios program Spanarna. Berättelsen puttrar framåt i lagom snabb utombordstakt medan vi passerar Lilla Åland, Saltkråkan och Sunnanö. Månen strör silver i snåren och varenda flicka har blommor i håret. Där är allemansrätten, mellanmjölken och alla de män, som med solbarkad hand håller skotet i spänn: Carl Larsson, Ingmar Bergman och Nisse Strinning.
Sverige tonar fram som töntigt men trevligt, en beskrivning som också gäller Göran Everdahls tilltal. Inga lömska undervattensskär i detta lagomland, där himlen ständigt är oskyldigt blå. Det rekorderliga anslaget stärks av Lotta Külhorns femtiotalsestetik i omslagsbilden, som verkar ha överdoserat lingonris och kylskåpskall fil.
Evert Taube och Thore Skogman vore självskrivna på bokens spellista, om den funnits – förmodligen sammanställd av gamle Ring så spelar vi-legendaren Kjäll Fröderberg, som dessvärre numer bara spelar stenkakor i himlen.
Skildringen av Sverige stämmer väl överens med den uttjatade folkhemska idolbilden. Ingenting sägs förstås om de riktiga hemskheter som vi håller på med. Att låta slumpmässig åldersbestämning styra utvisningar av ensamkommande och djupt traumatiserade flyktingbarn, till exempel – är det ”lagom” medmänskligt?
Vem är målgrupp för en bok som denna? Att den parallellpubliceras på engelska säger något om hur förlaget, Norstedts, kalkylerat: boken är som gjuten i handen på svenska tjänstemän, statsråd och ambassadörer som vid utlandsbesök behöver en gåbortspresent, lagom skojsig. Att den dessutom är lagom trovärdig, pratas det förstås lagom högt om.
Gå till toppen