Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Göran Söllschers gitarr drunknade i orkesterklangen

Malmösymfonikerna omslöt Göran Söllscher, som framförde Anna-Lena Laurins gitarrkonsert – ursprungligen skriven för en mindre orkester än denna.Bild: Patrick Persson

Malmö Symfoni­orkester

KONSERT · KLASSISKT. Med Lunds studentsångare. Solister: Göran Söllscher, gitarr; Taras Shtonda, bas. Dir: Domingo Hindoyan. Musik av Anna-Lena Laurin och Dmitrij Sjostakovitj. Malmö Live 12/4.

Konsert för gitarr och orkester är en notoriskt svår verktyp. Att balansera den tonsvaga gitarren mot orkesterns styrka är svårt, även om orkestern är aldrig så glest besatt. De flesta gitarr­konserter klingar bäst på skiva, eftersom man i studion kan förstärka gitarren på ett sätt som inte är möjligt i en konsertsal.
Det blev tydligt när Göran Söllscher och MSO under ledning av dirigenten Domingo Hindoyan spelade Anna-­Lena Laurins "Konsert för gitarr" från 2013/2015. Trots att Söllscher hade med sig en gitarr­förstärkare på podiet som lyfte fram solo­instrumentet blev han gång på gång överröstad av orkesterns fulla stråk­styrka. Det var i synnerhet svårt att höra gitarren i den första satsen där stråkarna blev som en tät dimma som svepte in gitarren. Jag fick bara glimtvis syn på den och tappade därmed fokus på vad verket egentligen gick ut på.
Gitarrrkonserten är från början skriven för kammarorkester, men framfördes här alltså i en version med stråkorkester. Det var tråkigt att man inte valde originalet eller åtminstone spelade med hälften så många musiker.
Sedan kanske Malmö Live inte är den bästa konsert­lokalen för ett så intimt instrument som gitarren. Söllschers högtalar­förstärkning kunde inte kompensera det faktum att gitarren inte kunde fylla ut det akustiska rummet på ett naturligt sätt. Det märktes när han spelade en Bach-­saraband som extra­nummer. Minsta lilla klang hördes visserligen, men det var något plastigt och konstlat över den, hur vackert Söllscher än spelade.
Tyvärr lyckades inte Laurins musik få mig att bortse från dessa tillkortakommanden. Trots att den med sitt traditionella tonspråk på ett sätt är väldigt lättillgänglig gled den hela tiden undan i sin brist på starka melodier eller motiv. Den tredje satsen stack ut på ett positivt sätt genom att stråkarna imiterade solisten med pizzicati och slag på instrumenten, men det var bara ett kort intermezzo.
Göran Söllscher och MSO.Bild: Patrick Persson
Desto mer gripen blev jag av framförandet av Dmitrij Sjostakovitjs symfoni nr 13 "Babij jar", denna musikaliska gravsten av grå granit. Kanske inte av den massiva tyngden och den mörka klangen från MSO, Lunds Studentsångare och bas­solisten Taras Shtonda i det ödsliga landskap som målas upp av andliga klimatet i Sovjet efter kriget, utan mer av den vaggvise­artade stämning som symfonin upplöstes i. Här fångade dirigenten Domingo Hindoyan en aspekt av Sjostakovitjs musik som inte så ofta kommer fram, den nakna sårbarheten bakom eller vid sidan av det bombastiska och groteska.
Kontrabasarna bidrog till den massiva tyngden i "Babij jar".Bild: Patrick Persson
Det som stannar kvar i minnet är den spröda klangen från rörklockorna, som löpt som röd tråd genom hela symfonin.
Gå till toppen