Förr var det estetik som gällde, nu är det narrativ. Ungefär så sade trendexperten i radioprogrammet Stil Special. Det handlade om Instagram och glasstrutar fotade mot tegelvägg – något som tydligen nu är ute och ersätts av fulade bilder med lite rörelseoskärpa. För att de "berättar något".

Det här kunde illustrera samtidsdebatten.

Det tydligt beskrivna ersätts av "narrativ". Inneordet.

Wikipedia beskriver det som ett kritiskt begrepp inom konstvetenskap som betyder berättelse och konstruerar en verklighetsbild. Begreppet består av tre delar: transformation – en pågående förändring; en önskan att nå målet och en brist som behöver åtgärdas. Enkelt att överföra till samhällsfrågor.

Nyss talades det om story telling, precis som företag och organisationer skulle också politiker berätta om vad de vill med framtiden. Det är fortfarande viktigt: Vad är målbilden för dig och ditt parti? Vilket Sverige?

Men det där med narrativ blir ofta svartare.

I språkspalten i Svenska Dagbladet (27/3) pekar professor Anna-Malin Karlsson på att samtidigt som adjektivet narrativ blivit ett substantiv så verkar betydelsen ha vidgats och bleknat: Öst mot Väst, demokrati mot despotism, fri vilja mot förtryck har varit populära narrativ. Men när ordet används i den politiska debatten blir det ofta kritiskt, och betyder ungefär "vinklad bild av samhället" eller rentav "propaganda", konstaterar hon.

Så där som det på sociala medier går att läsa ”falska narrativ” och ”narrativ mot oliktänkande”.

Ett narrativ som just viner genom debatten är den solkiga bilden av vårt land: allt blir bara sämre, välfärden krackelerar, förorter blir no-go-zoner, vården knäar, pensionärerna är fattiga, skolorna underlevererar … Och allt – uttalat eller outtalat – på grund av invandringen.

Här blir ”narrativ” det nya svarta.

Last night in Sweden, på trumplingo. Sharia tar över på Rosengård, med norska Fremskrittspartiets Siv Jensens ord. Eller Jimmie Åkesson i radion häromdagen:

”Vi kan inte ha en situation där man dömer efter sharialagar i svenska domstolar bara för att man har en bakgrund i sharia.”

Nej, precis. Att en svensk partiledare genom att säga detta ens antyder något annat är häpnadsväckande.

Men Åkessons affärsidé är att svartmåla, ett alarmistiskt narrativ. Pikant nog valde ”Svärjevännernas” ledare, i radions serie Mitt Sverige danska Hvidovre som intervjuplats. Där styr Dansk Folkeparti ihop med Socialdemokraterna. Att Danmark är hans Sverige motiverade Åkesson med gemytet och den där ordningen han tycker sig se, den där ”Danmark ligger femton år före Sverige”.

För att förment liberala Venstre har lagt sig platt för Sverigedemokraternas systerparti Dansk Folkeparti.

Patrik Oksanen, opinionsjournalist med fokus på försvarsfrågor, skrev i Expressen (3/1) att "rysk propaganda är det rådande narrativet" för en lång rad högersajter. Det ska inte få oss att älska Putin utan att göra oss förvirrade; när ingenting är sant så är allting möjligt. ”I detta finns det ett antal berättelser som är generella kring västs dekadens och påstådda snara kollaps men även en rad Sverigespecifika.”

Syftet är att främja Kremls strategiska mål i utrikespolitiken – försvaga grannländerna och få motkrafter som multilaterala samarbeten i EU och Nato att bryta samman. En ny säkerhetsordning i Europa. Ryssland i en ny stormaktsroll.

Inget av detta ligger i Sveriges intresse. Ändå riskerar valdebatten bli en tävling i eländesbeskrivning. Inte bara sociala medier slaskar runt i svartmålningen, partiledare över nästan hela fältet fokuserar på ordning och reda; på försvar, polis, övervakning; på invandring som ett hot.

Ett bidrag till det svarta narrativet – som gynnar andra krafter. Medan det är den som lyckas se möjligheterna, som orkar lyfta blicken från dynghögen som också har störst möjlighet att bidra till en ljus framtid. Det är inte naivt att vara optimist.

Kognitionsforskaren Steven Pinker använder i den uppmärksammade boken Enlightenment Now: The Case for Reason, Science, Humanism, and Progress statistik för att visa att hälsa, välfärd, fred och lycka ökar i världen. Det liknar Hans Rosling och hans Gapminder i både metod och budskap:

Världen blir bättre. De flesta får det bättre.

Så varför narrativet om sönderfall, otrygghet, revor i välfärden?

Professor Svetlana Boym, ryskfödd akademiker verksam vid Harvarduniversitetet, har konstaterat att "1900-talet inleddes i en futuristisk utopi och slutade i nostalgi". En perfekt grund för populister och nationalister, som påstår att allt var bättre ”förr”. Oklart när.

De krattar manegen för sitt budskap. Och ifrågasätter alla – som etablerade medier – som påstår något annat.

Sant blir då det som finns på nätet. Som den där artikeln om den 11-åriga flickan som fick kvarsittning för att hon hade svenska flaggan på sitt mobilskal. Låter det otroligt? Så är det inte heller sant, men historien spreds likaväl på Facebook. Och en förklaring till det är den där autentiska kommentaren som Jack Werner, han som axlat Bengt af Klintbergs mantel när det gäller att avslöja vandringssägner, lånar till titel för sin nya bok: